A Master of Ceremonies, Joel Almes debutskiva, blev rättvist hyllad som en av de tio senaste årens bästa svenska skivor. Hans trevande balansgång mellan bombastisk dramatik och den allra sköraste sårbarheten verkade snarare härstamma från mästare som Gene Pitney och låtskrivarna i Brill Building snarare än 2000-talets Göteborg, den senares förmåga att spotta ur sig talanger till trots.

På uppföljaren Waiting for the Bells är formeln intakt, om än en aning maffigare. Mer tid och produktion än på debuten har lagts på att emfasera stråkväggarna och de storstilade arrangemangen. Joel bär emellertid fortfarande hjärtat utanpå den välskräddade skjortärmen. Lika bitterljuvt och småfalskt som tidigare spänner han röst över desperationens gräns och tillbaka. Trots fru och barn, det i popsammanhang mest destruktiva som finns, tummar han inte vare sig på ångesten eller ärligheten.

Allra bäst på skivan är kanske No Class, en slags estetisk korsning mellan Frank Sinatra, brölande fotbollskörer och svensk skärgård. Tyvärr är det ett av få spår som sticker ut. Trots sina många nyanser är låtmaterialet en smula tunnare den här gången. Spänningen och de tvära kasten mellan högt och lågt är inte riktigt lika påtaglig som på förra skivan, trots att känslorna finns där lika påtagligt som någonsin.

Trots detta är det en högst värdig uppföljare. Om Joel Alme på A Master of Ceremonies var en brådmogen romantiker har han på Waiting for the Bells börjat växa i kostymen på riktigt. Den kanske inte är lika omskakande som den blodfläckade vita skjortan, men den klär honom.