A Master of Ceremonies, Joel Almes debutskiva, blev rättvist hyllad som en av de tio senaste årens bästa svenska skivor. Hans trevande balansgång mellan bombastisk dramatik och den allra sköraste sårbarheten verkade snarare härstamma från mästare som Gene Pitney och låtskrivarna i Brill Building snarare än 2000-talets Göteborg, den senares förmåga att spotta ur sig […][...]

Sedan jag började lyssna på svensk jazz för sisådär 13 år sedan har vokaljazzen tillhört kvinnorna (med Nils Landgren som enda egentliga undantag). Visst en och annan gamling (Svante Thuresson, Claes Jansson och så vidare) har släppt någon skiva, men i den yngre generationen har allt handlat om kvinnorna. Kanske är det på väg att […][...]

Jag vet inte riktigt om det är helt rätt att kalla The Covers Record (2000) och Jukebox för coverskivor, det känns inte riktigt som att det är det vi pratar om (trots titeln på första skivan). Jag menar, gjorde Miles Davis en cover av Ack Värmeland du sköna varje gång han gjöt nytt liv i […][...]

Julskivor följer en helt annan logik än sådana som släpps under andra tider av året. Till exempel får de ett nytt bäst före-datum i december varje år. Så istället för att besvära er med årets bottennapp som landat på mitt skrivbord (Billy Idol, Enya och så vidare) plockar jag fram fjolårets överlevare. Reverend Horton Heat […][...]

Min biff med julmusiken handlar i grund och botten om Phil Spectors glada bjällerklangsvägg av julljud. Destillaten av Spectors ljud har blivit julens signatur. Det är hans ljud som färgat varuhusmuzaken. Det är väl egentligen inte hans fel, men ändå. Goda vänner som känner min aversion gör tappra försök att övertyga mig om julmusikens storhet […][...]

Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det […][...]

60 år är han, Maceo. Det skulle man aldrig gissa, om man inte visste hur mycket han har spelat förut. Inte en ton är trött, det stänker energi och svett om hela skivan. Och det har det säkert bokstavligt talat gjort under inspelningen, som har skett live i studion. Maceos band bestående av Greg Boyer, […][...]

Den 21 maj 2001 är det på dagen 30 år sedan Marvin Gaye släppte What’s Going On. I mina öron är det här fortfarande världens bästa skiva. Det här kan vara världens mest okritiska recension. Marvin Gaye Jr. var under hela 60-talets Motowns okrönte prins. Han fick hit efter hit levererad till sig av bolagets […][...]