dagensskiva.com

48 timmar

Recension

First Aid Kit: The Big Black and the Blue
The Big Black and the Blue (album, cd) First Aid Kit
2010
Jagadamba/Wichita/Cooperative
6/10

Osnällt

Debut-EP:n Drunken Trees har räckt ett par år. First Aid Kit släppte med hjälp av Karin Dreijer Andersson några låtar för att se vad som hände och fick en skjuts av Fleet Foxes genombrott (genom versionen av Tiger Mountain Peasant Song). Det räckte för att hålla intresset levande tills debutalbumet nu levereras.

Det är en chansning. Det finns en risk att tåget med magnifik stämsång och en akustisk gitarr delvis täckt med en gardinfrisyr har gått.

Samtidigt har First Aid Kit gjort ett album med tidlös Kate & Anna McGarrigle-pop. Enkla sånger i klassisk folktappning inspelade hemma på flickrummet. The Big Black & the Blue har ett betydligt mer välputsat sound än Drunken Trees men det är tydligt att det inte är där First Aid Kit har lagt fokus. De har inte drivit sin stämsångspop mot varken gospelkörs- eller gruvarbetarhållet. Istället behåller de den personliga stämningen och nutida kontexten. Speciellt bra blir det i Winter Is All Over You och Heavy Storm medan spår som Will of the River och Waltz for Richard bär tydligare influenser från country och amerikanska folkvisor. Kanske finns det en rädsla för att närma sig den klassiska folkscenen för mycket. Dels för att den redan är överbefolkad och dels för att det är inte därför någon gillar First Aid Kit. First Aid Kits tillgångar ligger istället i humorn i texterna och den sammanbitna tonen i sången.

När jag pratade med First Aid Kit hade de lätt att lämna referenser, vad de lyssnat på det senaste året och vilka band som varit viktiga för dem. Självklart hörs det på The Big Black & the Blue i vilken inriktning de utvecklats. Samtidigt har de behållit tillräckligt mycket av det som var lockande med debut-EP:n för att de inte ska anses som ett dussinskäggband. Albumet är roligt. Stämsången är inte snäll.


First Aid Kit Hard Believer

Maria Gustafsson

Publicerad: 2010-01-22 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-21 11:22

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5415

6 kommentarer

hmmm….

dionysos Oregistrerad 2010-01-22 00:38
 

alltså. deras ep har jag spelat många gånger. den växer för varje gång.
tror att den här skivan blir deras internationella genombrott även om jag saknar lite av den hemmasnickrade charmen här på nya skivan mot gamla ep-n.
Det hörs nu att dom gillar fleet foxes. Den influensen fanns inte på ep-n.
Men den här recensionen var mycket märklig.
betyg 6, men när jag läser recensionen så känns det inte som att betyget stämmer med texten. Och avslutningen: ”albumet är roligt. stämsången är inte snäll”
är ett lågvattenmärke.

dionysos Oregistrerad 2010-01-22 00:42
 

håller med dionysos – vad menas med ”stämsången är inte snäll” ?

Medlem 2010-01-22 13:26
 

Hörde ett par låtar som kändes charmiga. Men denna typ av ”magnifik stämsång och en akustisk gitarr delvis täckt med en gardinfrisyr” pop känns sällan fräsch i för stora doser.
Och Fleet Foxes är ju bara sååå 2009…

Hälften Man Hälften Kaka Oregistrerad 2010-01-22 14:55
 

2008 nästan?

Det här är bra tycker jag. Lättlyssnad folk – vad nu det säger?

Martin Dock Oregistrerad 2010-01-25 18:36
 

[...] natt. De har varit på väg hit hela tiden. Hela vägen från debut-EP:n Drunken Trees och albumet The Big Black and the Blue. Det var lite ljumt på The Big Black and the Blue. Det var som om albumet var ett försök att [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig