Den 18 december gjorde Kristinehamns Burst sin avskedsspelning på Sticky Fingers i Göteborg. Jag var inte där, men rapporterna har sagt att det var smått fantastiskt. Burst har legat mig varmt om hjärtat sedan nytändningen och albumet Prey on Life, även om jag tycker att bandet blev en aning för progressiva i och med svanesången Lazarus Bird.

På skivan Origo, däremot. Där träffade de hundra procent rätt.

Och av den anledningen tycker jag nog att schweiziska bandet Kruger är snäppet mer välkomna än jag hade tyckt om Burst fortfarande hade varit intakt. For Death, Glory and the End of the World påminner mig nämligen väldigt mycket om just Origo.

Visserligen finns här mer drag av traditionell metal av modern snitt och det är på sina håll snäppet hårdare än vad Origo är. Men samtidigt finns det där välavvägda anslaget som jag tycker om på Origo. Hårt och en aning kargt, men ändå framför med värme och mycket känsla.

Och det är alltid något att fylla tomrummet med.