Jag vet inte om trion Matt Parker, Chris Amblin och Ayu Okakita skulle hålla med om påståendet att det är väldigt svårt att peka ut ett specifkt sound som kännetecknar Nedry. Men när man på deras debut kastas från elektronisk valiumambient till skenande distade rockgitarrer via ett stop i främre Orienten inom loppet av ett par låtar är det åtminstone inte helt självklart.

Samtidigt är det givetvis just det som är grejen. Och de gör sin grej för det mesta väldigt bra.

Condors är ett hopkok med så många tillsatser att det ibland oundvikligen blir lite smaklöst men när Nedry hittar den rätta kombinationen av främst distorsion, skira melodier, nervöst ryckiga beats och skev tung elektronik är det både särpräglat och smakfullt.

På A42 och Apples and Pears cementerar de en gång för alla släktskapet mellan dubstep och det som en gång i tiden i slutet av förra seklet kallades triphop. Inte minst den sistnämnda som precis när den börjar sega till demoleras av den mest warpade av tunga electrobasgångar och förvandlas till den snyggaste av dubstepballader innan den landar i triphop ver.2.1.

Med Condors tabla-möter-handklapp-rytm, afrorockplock på gitarrsträngarna, rejäla dos med elektroniskt skit i hörnet och fantastiska Ayu Okakitas Björklika mässande blir de istället Battles okända kusiner innan Scattered får mig som inte direkt är ett fan av überdistade rockgitarrer att överväga om de kan fungera. Åtminstone tillsammans med en spattig drum’n’bass-rytm. Så pass mycket i alla fall så att den inte särskilt klädsamma elektronisk rocken som får Squid Cat Battle att framstå som den barntillåtna lätt och lagom-varianten av NIN faktiskt nästan går att glömma bort.