2009 handlade mycket av mitt lyssnande om bruten elektronisk hiphop, om Sa-Ra och Erik L. 2010 ser ut att fortsätta på det spåret. Erik L har redan hunnit färdigställa årets första och åtminstone två tredjedelar av Sa-Ra jobbar på solosläpp.

Sundsvalls egen superproducent, Erik L, lanserar i dagarna egna etiketten Soularp med en duellskiva tillsammans med Detroit-baserade producenten Illingsworth. Fortsätter med ett soloalbum från Favorite Flava-kollegan Stray i februari. Ännu en kreativ själ som tar saken i egna händer, kanske blir 10-talet det verkligt globala DIY-decenniet?

Jag har inte riktigt klart för mig hur samarbetet mellan Erik L och Illingsworth ser ut. Om de jobbat på sina egna beats eller skickat idéer fram och tillbaka. Det spelar kanske mindre roll egentligen.

Resultatet är hur som helst en samling låtar som känns som hiphop med tydliga bas i Detroit och med en anstrykning av den jazz som alltid funnits i Erik L:s väska. I något spår låter det mer av 8bit och dataspel än något jag hört från Erik L tidigare (instrumentala The Warriors Did It skickar mina tankar till en brusig Bomb Jack). Om det nu inte är Illingsworth som står bakom just den låten. Det skulle i så fall förklara saken.

Några gånger känns det som om jag lyssnar på en remix av eller rest från Favorite Flava-albumet eller The Kitty Kat Kaboodle EP. Inte nödvändigtvis fel eller konstigt, men ändå lite märkligt att koka soppa på samma spikar. Det ger en ofrånkomlig känsla av återuppvärmt istället för nylagat. Rester istället för nyskördat.

Även om flera av spåren är instrumentala har många inslag av gästande rappare, många tidigare okända för mig. Supersci-klicken det uppenbara undantaget från regeln. Tyvärr är det väl ingen av de nya som har en lika stor personlighet och tydlig karaktär som till exempel Cerebral Vortex. Inte så att någon faller helt igenom, men inte heller någon som kliver fram och kräver min uppmärksamhet.

Som allra finast blir det i stillsamma laserpistolssoulen Would You Believe med Noun och Stray vid mikrofonerna. Den pekar ut en mjukare, blåare, fortsättning som känns riktigt spännande. Om jag får hoppas och önska ger det en vink om Strays soloalbum. I så fall får vi en kandidat till årets album redan i februari.

Northern Connection når däremot inte riktigt ända dit.