Popmusik och lidande är som bekant en kombination lika klassisk som eld och vatten. Särskilt bevingade verkar den sortens kval som vrids ur ett krossat hjärta vara. Kommer de inte i form av huvudlösa tonårsförälskelser handlar det förmodligen om avslutade förhållanden, och alldeles särskild laddning brukar skilsmässoskivor få. Bob Dylans Blood on the Tracks, Elvis Costellos Blood & Chocolate och Marvin Gayes Here, My Dear är alla tre exempel på skivor som är lika nattsvarta, bittra och uppslitande som upphovsmännens kärleksliv tedde sig vid tidpunkten. Komplexiteten hos själva skilsmässan verkar sätta igång en kreativ och känslomässig process som rör sig mellan karga sorglandskap, desperat längtan och intensiv vrede.

End Times är ett sådant album. Det har bara gått sex månader sedan Mark Oliver Everett, eller E som han brukar kalla sig, senast gav ut ett album med sina Eels, men trots det känns End Times som allt annat än ett hafsverk. Gitarrplinkande melankoli är Es signum, och han gör det bra.

Skivan pendlar mellan alla upptänkliga sinnesstämningar som drabbar en efter ett uppbrott. E gråter, funderar över tillvarons förgänglighet och uthärdar stoiskt de plågor som väller över honom. Det är ungefär lika deppigt som man kan vänta sig av en man som 19 år gammal hittade sin pappa död i sina föräldrars säng, för att de kommande åren genomlida sin systers, mammas och kusins död tätt inpå varandra. Inte förrän i den sista låten, On My Feet, avtar hällregnet till förmån för vad som nästan kan tas för hoppfullhet.

Bortsett från hans otvivelaktiga låtskrivarkompetens skiljer sig E emellertid inte särskilt mycket från resten av världens molokna trubadurer, och vill man nå omvälvande insikter om livet och kärleken bör man vända sig någon annanstans. Men om man bara är ute efter en onanisession i ångest med en ovanligt sympatisk ledsen man med gitarr är det här årets hittills bästa skiva.