Det har gått fyra år sedan Owen Pallett släppte He Poos Clouds under namnet Final Fantasy. Sedan dess har stråkarrangemangen till Beiruts The Flying Cup Club, samarbeten med Grizzly Bear och Alex Turner stått i vägen för en uppföljare. Owen Palletts förmåga att skapa högtflygande och dramatiska stråkarrangemang är för eftertraktade för att han för det mesta ska ha tid med sin hetsiga fiolindie.

He Poos Clouds var det där lite mer snälla albumet som följde på den mer desperata och stretande debuten Has a Good Home. Kal beskrev He Poos Clouds med att det lät ”som om Xiu Xiu gjorde Jesus Christ Superstar”. I mina öron lät det mest tillmötesgående och blodfattigt. Det fanns ingenting som fångade. Vilket var ungefär hur Kal beskrev Heartland för mig häromdagen. Jag håller inte med. Efter några dagars sällskapande börjar Heartland ändå brodera ut sitt nät av arrangemang och vindlande gångar genom lyssningen och melodierna känns snart lika obestridliga som This is the Dream of Win & Regine och Please, Please, Please från debuten.

Lewis Takes Action, Lewis Takes Off His Shirt och Flare Gun är fantastiska låtar. Som när Sufjan Stevens är som allra mest hysterisk eller man kastat in en symfoniorkester i en sovrumsstudio.

Heartland är till stor del inspelad på Island och kanske sitter Björks egensinniga arrangemang i väggarna på studion The Greenhouse, för det är ungefär så det låter på Flare Gun. Tänk er Björk och ett gäng spensliga trädockor dansande genom en Tim Burton-film. Annars säger inte det här med Island särskilt mycket. Owen Pallett gör ingen vänlig pop på Heartland. Istället pendlar melodierna mellan dramatik, melankoli och svartsynt munterhet. Med hjälp av Tjeckiens nationalsymfoniorkester har stråkarrangemangen blivit måttlöst mer sofistikerade och väluppbyggda än på de tidigare albumen. Ovanpå det här har han använt Arcade Fires trummis Jeremy Gara och skjutsat iväg mixningen till Rusty Santos, som tidigare mixat Panda Bears Person Pitch. Det är inte konstigt att det har blivit bra.