tUnE-YaRdS, eller Merrill Garbus som hon egentligen heter, har blivit en perifer men självklar del av den rådande lo-fi-vågen. Hon är förvisso så DIY som det ens är möjligt att vara – BiRd-BrAiNs är inspelad i hennes sovrum och producerad i gratisprogrammet Audacity – men till skillnad från alla andra skramliga akter med fula namn som har poppat upp det senaste året verkar tUnE-YaRdS ha tillbringat en försvinnande liten del av sitt liv med att röka gräs på en sandstrand. Hon är betydligt mer avant-garde än så.

BiRd-BrAiNs är ett lapptäcke av innovativa klanger och influenser. En spöklik ukulele ligger som ett konstant närvarande filter i bakgrunden, men i övrigt är det inte mycket som håller de olika låtarna samman. Garbus blandar hiphopbeats med trippande folkfalsett, afrikanska rytmer och John Cale-joddlande. Vad som i ena ögonblicket låter som CocoRosie går gärna över till någon slags fusion mellan M.I.A., Can och en folkhögskola, och man fascineras lätt över hur något inspelat med så enkla medel kan låta så mångfacetterat.

Problemet med BiRd-BrAiNs är inte helt oväntat att den känns lite tvångssvår. Mycket verkar ha klarat sig igenom kvalitetsgranskningen bara för att det låter knasigt, och det är lätt att bli lite småtrött på alla neoknäppa infall.

Lyckligtvis finns här låtar som mer än väl väger upp för de mindre roliga spåren. Singeln Sunlight, till exempel, är en fantastiskt suggestiv upptäcktsfärd i vad man kan göra med en bandspelare och lite fantasi. Lika hjärtskärande är den vackra folkpopmelodin FIYA, där refrängen från Elvis You Were Always On My Mind lånas med ovanlig precision, och den kraftfulla afrobeatdängan Hatari är rent av strålande. Om Garbus bara tar sig samman en smula har hon med stor säkerhet fantastiska skivor framför sig.