Krallice play a form of progressive black metal similar in style to that of Weakling and Wolves in the Throne Room.

Jojo, de vet hur de ska fånga mitt intresse på Wikipedia minsann. Och när två av mina favoritband inom black metal droppas, då måste jag lyssna.

Amerikansk black metal har, bortsett från valda delar av vad Norma Evangelium Diaboli släpper i från sig, varit den absolut mest intressanta svartmetallen under de senaste åren. Weakling får väl anses vara något av föregångare med sin monumentala Dead as Dreams från 2000, medan Wolves in the Throne Room får anses vara flaggskeppet nu för tiden.

Vad amerikanerna lyckas med är att frångå den skandinaviska traditionen och dra in element från postrocken, främst i fråga om harmonier och strukturer. Och visst kan Krallice anses trampa samma stig som ovan nämnda storheter. Men samtidigt inte.

För där Wolves in the Throne Room har blick fäst vid något svävande borta vid horisonten och Weakling häver ur sig något som bäst kan beskrivas som introvert och gastkramande, är Krallice alldeles för direkt för att kunna beröra på samma sätt.

Dessutom får jag intrycket att de tycker det är så himla kul att spela sina instrument, för de gör det verkligen hela tiden. Musiken stannar sällan upp och tillåts inte heller ringa ut särskilt ofta och som lyssnare får man inte andrum nog att ta in vad man egentligen nyss har hört. För direkt runt hörnet pockar nästa parti på uppmärksamhet.

Bäst blir det när Krallice faktiskt tar ner tempot och låter det gå lite långsammare. Då märks det att tendenserna ändå finns där. De skulle helt enkelt ha gjort less is more-läxan bättre, i stället för att ha övat på sina instrument en extra gång.