Richard Hawley är konsekvent. Och Truelove’s Gutter kommer att hamna i raden bredvid resten av hans ledsamt översedda skivor.

Hawley fortsätter att blicka bakåt på det saktmodiga sätt som är hans signum. Klassisk arbetarbakgrund, Roy Orbison, det eviga bandet till hemstaden Sheffield, den lätt uppgivna melankolin. På Truelove’s Gutter är han kanske mer minimalistisk och sparsam än någonsin tidigare. För vissa kommer det avgjort att bli för mycket, speciellt i samband med de två låtar (Remorse Code och Don’t You Cry) som klockar in runt tio minuter.

Där forne, och likaledes medelålders, kollegan Jarvis senast roat sig med ämbetsmannaskrynkelrock, väljer (och har för den delen alltid valt) Hawley en helt annan anfallsvinkel. Han lovar sin partner Helen att bättra sig litet på det småputtriga sätt en högre ålder och längre historia (kanske dricka lite mindre, komma hem lite tidigare, och hålla henne sällskap när hon lagar klänningar) använder sig av i For Your Lover Give Some Time, och det är faktiskt bra mycket trevligare och mer genuint än ännu ett ”oh oh oh I think I love you”. Så, då kan ni få måla in mig i den fållan, det är okej.

Trots att han rör sig med mindre musikaliska medel än vanligt är Hawley fortfarande lika oundvikligt elegant och sofistikerad i sitt musikaliska universum. Kompositioner som As the Day Breaks och Ashes on the Fire är fulländade uppvisningar i det gulnade fotografiets minne.

En av de fina sakerna med Richard Hawley är just att man vet mer eller mindre vad man får. Det är fint här eftersom att kvaliteten är genomgående så hög. Det är också en av de ibland dåliga sakerna med Richard Hawley. Jag kan inte koncentrera mig på honom om jag inte är på ”det” humöret, en plats där han kan höras, finstämd och långsam som han är. Coles Corner har jag spelat många gånger, och det är den jag förmodligen också fortsättningsvis kommer att vända mig för min dos Hawley. Även om Truelove’s Gutter ger är högst välkommen påfyllning av materialet.