Om de senaste tio årens manliga indiestereotyp har varit en tystlåten, snällskäggig trubadur i truckerkeps så har den kvinnliga motsvarigheten som bekant rört sig mer åt Kate Bush-hållet. Det yviga naturbarnet i korkkilklackar är för 2000-talet vad Justine Frischmanns svarta lugg var för 90-talet.

Clare Muldaur är något av ett praktexempel på allt ovanstående. Hon och hennes Reasons, som enligt samma gudomliga ordning dessutom härstammar från Brooklyn, har förmodligen ett mycket kärt förhållande till allt som kan sammankopplas med indiansnide. Deras fjäderlätta kammarpop trippar försiktigt fram på tårna i en värld långt bort från brownstonehus och avgaser. Muldaur sjunger och viskar med en stämma så vek att den enkelt hade dränkas i arrangemang som inte var så pass sofistikerade som de hon nu anpassar sig efter. Trots att en uppsjö instrument hörs i bakgrunden är de så sparsmakade att varenda nyans letar sig upp till ytan.

I Clare Muldaur har vi äntligen en neofolksångerska som hittar en perfekt balans mellan det skira och det mörka. Hennes musikaliska känselspröt verkar snarare hämtade från fränder som Van Dyke Parks, som bandet för övrigt har samarbetat med, än från hennaskrikiga hippies med tvångssyndrom. Här finns en slags tidlös romantik, en spirituell nerv, och som om inte bara det vore nog har Muldaur en popkänsla som får en stor del av låtarna på Arrow att låta som omstöpta evergreens. Tänk Cathy och Heathcliff tolkar Harry Nilsson, och ni hamnar ganska nära.

Arrow, sin småskalighet till trots, är en av årets starkaste skivor. Den förtjänar all uppmärksamhet den kan tänkas få.