President Yo La Tengo. Sju låtar lång. Numera utgiven tillsammans med New Wave Hot Dogs på ett tjugotvå-låtarsalbum. Men här sju låtar med gnissel av en helt annan kaliber än tidigare.

Det är ganska tråkigt samtidigt som du bara tar dig igenom halva inledande Barnaby, Hardly Working innan du älskar det. Snart nog, redan i andra spåret, påminns du dock återigen om var du befinner dig. Drug Test och påföljande The Evil That Men Do (Craig’s Version) tar dig mer eller mindre till Australien och Midnight Oil. Det kanske låter långsökt men jag hittar ingen bättre referens. Det är ökentorrt, det är inte särskilt nutida och det är fult.

Det fina med ett par av spåren i mitten på albumet är att de är instrumentala. I slutet av åttiotalet sjöng inte Ira Kaplan något vidare alls. Det är en stor skillnad mellan President Yo La Tengo och Fakebook som gavs ut året därpå. Liksom New Wave Hot Dogs är albumet spretigt och taffligt producerat.

Spår som hade passat i en westernfilm (The Evil That Men Do (Craig’s Version)) blandas med en cover på Dylans I Threw It All Away. Det kanske låter som en klockren kombo men det är det inte. Versionen av Dylanballaden är i grunden helt ok med en intressant tolkning av melodin, men sången är klen och besvärad.

Vid tiden kring President Yo La Tengo var bandet en duo. Ira Kaplan och Georgia Hubley åkte runt själva och spelade gitarr och hade kanske inte riktigt hittat formen. President Yo La Tengo låter ganska oinspirerad och trött, något de själva förmodligen var vid tidpunkten. När Fakebook gjordes året därpå och Dave Schramm kom tillbaka, kom också viljan att utveckla bandet och dess sound tillbaka. Det var dags att sätta Yo La Tengo på världskartan.