I början av det här decenniet slog en bomb ner i musikvärlden, en skinnjackeklädd, nonchalant privatskoleutbildad långhårig och flottig bomb. De var så rätt, så rätt i tiden att de blev daterade snabbare än ett paket mjölk. The Strokes var allt, perfekta och med oklanderlig tajming. De hade inte klarat sig utan någon av sina beståndsdelar, främst inte utan Julian Casablancas. Han var affischpojken vars genialitet prisades och vars persona förblindade, Courtney Love ville begå barnarov mot honom i But Julian, I’m A Little Bit Older Than You.

I slutet av decenniet har The Strokes varit tysta länge och alla gör sina egna projekt, de är gifta barnafäder över trettio och i Julians fall nykterist. Hur kul kan det bli? Phrazes for the Young, vars titel är lånad från Oscar Wilde är hans första soloprojekt och för honom började det med Ludlow Street.

Everything seems to go wrong when I stop drinkin’/ Everything seemed to go my way last night.

Efter en tvåårig baksmälla började han skriva musik och hittar en stil som blandar instrumentkakofoni med lite 80-talsvibbar och lite 70-talsgitarrer. Julians raspiga röst skriker ut stegrande refränger och istället för att låta helt rätt i tiden låter han som ett misch masch av alla tider.

Allra bäst är Out of the Blue och 11th Dimension när något slags disco får bråka i bakgrunden medan Julian skönsjunger i förgrunden.

Första raden i Oscar Wildes Phrases And Philosophies For The Use Of The Young lyder:

The first duty in life is to be as artificial as possible. What the second duty is no one has as yet discovered.

Julian Casablancas känns onekligen artificiell, en karaktär existerande i idén om sex droger och rock’n'roll. Den andra plikten kanske är att göra vad fan man känner för. Och han gör det bra.