Säg hardcore och de flesta som tänker på punk får snabbt en bild av omslaget till Minor Threats självbetitlade debut-ep blixtrande framför ögonen. På det klassiska omslaget sitter Ian MacKayes brorsa Alec med sitt rakade huvud uppgivet nerböjt mot sina knän och med ett par rejäla kängor på fötterna. Bilden har blivit en ikon för […][...]

”Minor Threat. Take one. Once again.” och i bakgrunden någon som uppmanar till att spela fortare. Det är orden som inleder och sätter tonen för den här knappt nio minuter och åtta låtar långa ep:n. Som ni förstår är det högt tempo och fullt ställ från första taktslaget. Minor Threat i sin linda i en […][...]

Få hardcorepunkare har varit lika inflytelserika och inspirerande för efterkommande akter i genren. På Minor Threat: Complete Discography är det väldigt tydligt. Kompromisslöst, skitargt och störigt bra. Ovan nämnda infallsvinklar i musiken gjorde Ian MacKaye, Jeff Nelson, Brian Baker, Lyle Preslar och sedermera Steve Hansgen till ledargestalter i ett amerikansk hardcorepunkklimat och det är inte […][...]

Redan i förordet till boken Our Band Could Be Your Life gör författaren Michael Azerrad klart att hans text inte kommer att handla lika mycket om musiken som om människorna som spelade in den. För mig blev det där lite av en utmaning och en gnista som tändes till en idé, borde inte någon (läs […][...]

Att David Sandströms och Dennis Lyxzéns karriärer efter att Sveriges hittills största hardcoreband gick i graven är väldokumenterade får ses som AC4s snålskjuts till uppmärksamheten bandet fått. För korten ska läggas på bordet direkt, hade det inte varit för medlemmarnas tidigare åtaganden hade bandet inte fått tillnärmelsevis lika mycket utrymme medialt – det är trots […][...]

Det skulle vara ganska lätt att avfärda The Je Ne Sais Quoi som de där olyckliga sista som precis missade postpunkexpressens femton sekunder i mediabruset. Enkelt, om det inte vore för att de faktiskt tar med något helt eget till festen. Där mycket av den nya postpunken dras med problemet att ibland bli lite för […][...]

Det börjar bli en aning tjatigt. Fortfarande riktigt bra, men tjatigt. Nackdelarna med John Frusciantes kreativa och snabba utgivning börjar märkas. Jag hinner inte lyssna färdigt på en skiva förrän nästa kommer. Det går för snabbt och blir för mycket. Dagens i-landsproblem? Minst sagt. John Frusciantes utgivning hittills i år saknar motstycke. Först världens bästa […][...]