En låt gick igång på min elektroniska spelare. Wow – Shout Out Louds är tillbaka, tänkte jag och blev glad. Har alltid gillat dem, speciellt efter jag såg dem göra ett makalöst gig en gång där publiken bestod av vad som såg ut som jag och deras föräldrar. Vid närmare titt och lyssning inser jag dock att att det varken är sant eller rättvist. Skivbolaget påstår att bandet vill ligga lågt med sina kopplingar till musikbranschen och att en anonym CD med Tutankamon skrivet i tusch och en obskyr mailaddress dök upp i deras brevlåda. De lyssnade och ville genast skriva kontrakt med dem.

Bandet låter dock som en blandning mellan Shout Out Louds, Peter Bjorn And John, The Concretes och The Plan vilket är vad de är. Intressant nog har låtarna spelats in på några studiodagar och bandet har skött allt med pressfoton och omslag själva. Alltså en snabbt ihopsnickrad produktion från en indiesupergrupp och resultatet är imponerande.

Produktionen är väldigt tight och det märks att det är en grupp människor som både har mycket erfarenhet i bagaget som de för med sig i sin nya konstellation och att de har ett gemensamt mål, en bild av hur de vill låta. Däremot är det inte jättespännande. Det som finns i snygga arrangemang och säkert spelande fattas i spänning och nydanande låtar. Det glimmar till på vissa spår då klassiska popstråk framträder. Det är habil pop helt enkelt.