Det har varit förvånansvärt tyst om Kurt Vile under 2009. Förra året var det Kurt Vile, Kurt Vile, Kurt Vile och självklart följde han med när skivbolagen drog stora skopan genom lilla Woodsist och hämtade alla som var något bland Brooklyn-hipsterserna. Kurt Vile hamnade hos Matador och ungefär där tröttnade alla på honom, Vivian Girls, Wavves och Thee Oh Sees. Det är befogat i vissa fall. I Kurt Viles fall, not so much.

Kurt Vile gör ju naturbarnsmusik av det alldeles ypperliga slaget. Hos Wikipedia jämförs hans musik med Bruce Springsteen, Pete Seeger och Tom Petty, någon annanstans med Spacemen 3, men då är det ingen som tänkt särskilt länge. För i grunden är det ganska gubbig, gitarrbaserad rock. På ytan är det Devendra Banhart-barfotalåtar med saltstänk i det långa håret.

Det tar sin tid att börja tycka om Childish Prodigy. Det tar sina lyssningar för att ta sig igenom den där irriterande ytan. För visst finns det en hel del poserande på albumet. Allt Kurt Vile gör passar för poserande och det är lätt att det stannar där.

Ett gnissligt spår som Dead Alive blir därför bara dött medan Overnite Religion med sina folktendenser såklart är fantastisk. För att inte tala om Freak Train som skrotar omkring bland referenser och infall och egentligen inte tar sig någonstans. Men Vile kan balansera på den icke-dynamiska linan utan att falla i Delawere-floden. Även i nästan fantasilösa spår som Heart Attack och Blackberry Song finns stämningar och nyanser som det vid en första anblick är omöjligt att ana på Childish Prodigy.

Ibland smyger sig barfota-Kurt fram och stör. Det är långt hår, surfbräda, tändsticksben och en Ibanez med en naken tjej med badring kring midjan på. Det är lite ”hej, jag var faktiskt född på nittiotalet och det här låter som Dinosaur Jr., för jag vet vilka de är”.

Men allt det där försvinner efter hand.

När de dystra stämningarna framträder och Freak Train vrids upp till elva, så är Childish Prodigy ett alldeles ypperligt album. Trots att det följer Devendra Banharts Megapuss tätt i hälarna har Kurt Vile något betydligt mer beständigt i sitt naturbarnsuttryck. Kanske dags att ta till snoppkjolen för att åter hamna i ”Kurt Vile, Kurt Vile, Kurt Vile”.