Det är två saker som jag inte kan förstå med For Lack of a Better Name.

Det ena är varför alltihop börjar med Jive Bunny & The Mastermixers.

Det andra varför Joel Zimmerman släppt ifrån sig en så drygtrist skiva.

Okej. Den första punkten är kanske inte helt sann, men Jive Bunny & The Mastermixers är precis vad jag tänker på när For Lack of a Better Name virvelmarscherar igång till ljudet från FML. De första sekunderna låter ganska exakt likadana. Den stora skillnaden är att där Jive Bunny & The Mastermixers sedan fortsatte göra några rätt roliga medleyn under åttiotalets sista år, i ett tillfälligt försök att återuppliva storbandsjazzen som gäst på ravegenerationens dansgolv, så går Deadmau5 ner sig i sju galet tråkiga minuter.

Om det ändå hade slutat där hade jag väl kunnat svälja det. Debuten Random Album Title från 2008 innehöll ju även den stunder som var snabbspolningsvänliga. Men här blir i princip hela albumet snabbspolningsvänligt. Då är det genast mindre kul.

När kanadensaren Zimmerman åter vände dansgolvsljuset mot Kanada handlade det om tidsenligt och miljövänligt återanvändande av redan befintliga genrer och tongångar. Men i sammanvävandet av det ogenerat genomtrancepoppiga och det mer underjordsblickande blev resultatet något som få andra lyckats få till lika genomarbetat. När Deadmau5 nu samlar lite gammalt och lite nytt på uppföljaren till fjolårsdebuten har hälften av ingredienserna trillat bort. De intressanta ingredienserna, närmare bestämt.

Visserligen rycker albumet upp sig till viss del med Moar Ghosts ‘n’ Stuff och Ghosts ‘n’ Stuff, men sen blir det autotunedags och allmänt havererande i det som större delen av For Lack of a Better Name cirklar kring: tråkigt och fantasilöst knorrande.

Det är egentligen först i de två avslutande spåren som jag vaknar. Utveckling i all ära, men det är då som den Deadmau5 jag föredrar dyker upp – den Deadmau5 som dominerade Random Album Title. The 16th Hour och framförallt avslutande Strobe – en slags uppbyggnadsmässig kusin till motsvarande spår på Tigas senaste album – räddar målgången med sina långa, melodiöst suggestiva och diskret storgestande resor.

Men, tja, det är ju så dags då.