Egentligen var det väl Mel’isa Morgans förtjänst att jag upptäckte Jay-Z. När han rappade loss i Can’t Knock the Hustle över Meli’sas småklassiska åttiotalsdansare Fool’s Paradise fastnade mina öron direkt. När sedan Can I Live plockade Isaac Hayes version av The Look of Love och Ain’t No Nigga lånade en av världens bästa basgångar från The Whole Darn Familys Seven Minutes of Funk, ja, då var det definitivt inte mycket att orda om.

Jay-Z:s debut Reasonable Doubt är alltjämt ett av de bästa hiphop-album som gjorts.

Att säga att The Blueprint var en lika klassisk milstolpe som debuten är förstås att ta i, men när albumet landade 2001 höll hiphopen på skiva bokstavligen talat på att kollapsa under sin egen tyngd. Cd-skivans 79 minuter var inte en möjlighet att ibland sväva ut – det var ett obligatorisk krav att fylla varenda sekund med ljud. Bland de allt mer långdragna och allt mer meningslösa mellanspelen lyckades man ibland stöta på något som nog ändå var en låt.

The Blueprint var något så ovanligt som ett rätt vanligt album. Ett antal låtar utan krusiduller, dessutom hållet precis lagom kort. Samma trängsel av stjärnproducenter måna om att göra sitt allra bästa som på exempelvis Nas Illmatic. Även om formspråket nu mer talade Blue Note än Scarface kändes The Blueprint som ett album direkt nedstiget från debuten.

Någonstans där slutade Jay-Z ge ut skivor. Och fortsatte ge ut skivor. Någonstans där började dessutom mitt över tio år långa förhållande med hiphopen falna.

Självklart spelar allt det här in. När jag de första gångerna lyssnade igenom del tre i Blueprint-trilogin var det överhuvudtaget inget som fastnade. När jag inte ens insåg att Timbaland varit inblandad i tre spår förrän jag började gå igenom producent-informationen kändes som att något definitivt inte stod rätt till.

Efter ytterligare några vändor börjar det ändå dyka upp några saker. Det är också då jag en gång för alla inser att det jag mest av allt gillat med Jay-Z är att han, precis som, säg, Madonna lyckats hitta rätt samarbetspartners till det musikaliska. Som gett honom beat som funkat även när det handlat om så uttjatade saker som I Want You Back.

Och lyfter vi bort Jay från bilden och börjar titta vad som döljer sig under ytan är det å enda sidan solskensglidande H to the Izzo-handvevande och å andra sidan betydligt kantigare, mörkare och mer intressant bakgatesmuts. Till den senare kategorin hör spår Timbalands Off That och Venus vs. Mars och Kanye West/NO IDs Run This Town (men allvarligt, hur felmixad är Rihannas röst här?) och solo-Kanyes Hate. Musikaliskt tillhör till och med de två mest bespottade låtarna faktiskt mina favoriter här: den överklockade hi-haten i Alphaville-samplande Young Forever är en skitsnygg motvikt till den sönderslagna rytmen och de storstökiga trummorna till Janko Niovic & Dave Sucky-samplingen i DOA (Death of Auto-Tune) är kaos på precis rätt sätt.

Sedan finns det tyvärr andra problem i precis alla de här låtarna. Det största problemet är inte att rappandet och rytmerna aldrig får igång något vettigt boxande. Det största problemet är att det känns som att rappandet och rytmerna inte ens är i samma ring. Jakten på instrumentalversioner börjar här och nu.

Det kanske mest anmärkningsvärda med The Blueprint 3 är att Swizz Beatz, via något så otippat som en Justice-sampling, lyckas göra On to the Next One till Jay-Z:s mest irriterande låt sedan Hard Knock Life.

Jag vet inte om det är en bedrift att vara stolt över.