Återföreningsturnéer är ett obehagligt koncept. Man vill helst inte kännas vid faktumet att även de mest välskräddade idealisterna åldras med tilltagande girighet och omkrets. Vissa lysande undantag lyckas tyvärr behålla värdigheten, och i händelse av att just ens återförenade favoritband skulle kunna vara ett sådant måste man se dem ändå. Sedan står man där och hör en trivselvägande 60-åring i kajal sjunga om att han hoppas att han dör innan han blir gammal, och när han uppmanar en att köpa deluxeutgåvan av samlingsalbumet på vägen ut tänker man att det här var sista gången.

Och sedan kommer band som My Bloody Valentine och förstör alltihop.

Det är nu snart 20 år sedan bandet släppte sitt nästan absurt legendariska mästerverk Loveless. Albumet började spelas in redan 1989, men det var inte förrän två år senare det äntligen var färdigt. Under tiden hann snillet Kevin Shields med att sparka hela produktionsteamet, ge sig själv och parhästen Bilinda Butcher tinnitus samt nästintill ruinera skivbolaget Creation. När skivan väl hade givits ut fick han sådan prestationsångest att bandet lades ner.

Men nu står han här i Slottsskogen, indiepopens Brian Wilson, och utgör en svårslagen frontduo tillsammans med Butcher. Hon är svartklädd och rådjursögd, han ser ut som John Cusacks och Mårrans genetiska avkomma. Utan minsta pardon manglar de ner hela Göteborg. Deras drömska gitarrmattor verkar existera i en dimension bortom den greppbara popkanon. I synnerhet låtarna från Loveless låter än i dag så tidlösa och mångfacetterade att man häpnar. Hur många gånger man än har låtit sig mörbultats av dem slutar man aldrig fascineras över hur något så kompromisslöst samtidigt kan vara skört som spunnet socker.

Bandet har gjort sig känt för att spela öronbedövande högt, och kvällens konsert är inget undantag. På medlemmarnas inrådan går festivalens funktionärer omkring och delar ut öronproppar till hela publiken. Alla utom de nitiska shoegazepuritanerna längst fram tar tacksamt emot dem, då My Bloody Valentine live är en upplevelse som är minst lika fysisk som den är andlig.

Med värkande trumhinnor formligen pressas man bakåt av ljudvågorna. Masochisten inom en jublar när introt till avslutande You Made Me Realise dras ut till en och samma ton i en nästan 15 minuter lång pulserande mangelsession. Efter en hel dags regn är det precis vad man behöver för att påminnas om varför man faktiskt har betalat en halv förmögenhet för att tillbringa två dygn i ett lerigt Sodom.

Något annat som slår en är hur fundamentalt felkonstruerad man som My Bloody Valentine-fan måste vara. Redan tio minuter in i spelningen börjar det glesna framför scenen. Folk håller för öronen, skakar på huvudet och rör sig mot Lily Allen, och de flesta ser ut att undra vad i hela världen galningarna på scenen egentligen håller på med.

Det är lätt att förstå dem. Att hundratals personer står som i trans och fånler åt fyra sura irländare som spelar samma ackord i en kvart, till råga på allt på en volym som hade fått socialstyrelsen att gråta, måste för en oinvigd te sig som djupt perverst. Det är det också, och det är svårt att förklara den exakta lockelsen i att delta i någon slags Killinggänget-regisserad rekonstruktion av massakern i Jonestown utan att linda in sig i outhärdlig elitism.

Men alla i publiken som ser poängen med skrän, skotittande och hörselskador kan otvivelaktigt enas om att My Bloody Valentine live, medelålders och pengastinna eller inte, är den mest omskakande upplevelsen i år. Att vi nu blir tvungna att se Brian Wilson om ett par veckor är det bara att leva med.