Det skulle inte vara samma sak om The Bronx inte var The Bronx. De har gjort ganska kompromisslös hardcore från Kalifornien sedan debuten 2004. Och de har egentligen inte ändrats sen dess. Och även om jag håller med Patrik och Jonas, om att jag saknade utveckling på andra och tredje skivan, måste jag respektera dem för att de står så bastant still.

Och ännu mer nu för att de väljer att bli ett annat band nu, ett mariachi-band.

Mariachi är mexikansk traditionell musik, ursprungligen ett band som spelade till fest. Och iklädda charro-uniformer får vi The Bronx i ny sättning. Med guitarrón, vihuela, blås och spansk gitarr.

Och de gör det fantastiskt, på trovärdigt eget sätt. De fuskar inte, de gör det i och för sig lekfullt, men inte tramsigt. De bryter inte ens mot de textmässiga reglerna där mariachi-band traditionellt sjunger kärlekshymner. Även om det här är utbytt till Despretador. Eller som den hette när de först spelade den live: Gary Glitter.

De följer traditionen men gör det med en punkattityd som för skivan så långt att jag inte velat höra något annat sen jag fick den i början av juli. Det är mariachi, det är uppblandat med den popsensibilitet som alltid skint igenom deras punk och det är The Bronx.

Dessutom finns här några av årets bästa låtar. Sleepwalking var den jag fastnade för först. Den spanska gitarren leder in i sången och Matt Caughthran croonar att han följer månens ljus, vemodigt och med hjärtat utanpå den svartvita charrojackan. Slave Labour moraliser uppfodrande med sitt blås. Matt låter sårad och kämpande. Sårad för att du ens behöver fråga.

Och sen allra bäst: My Brother the Gun. Även om det känns fel att kalla den så, jag vill ju bara att den ska heta Mi hermano y pistola. Årets låt hittills.

Kerrang! intervjuar Matt och Joby om Mariachi El Bronx och visar en del av spelningen från ATP London: