Jag gillar album. Som koncept och fenomen.

Jag gillar helheten. Jag gillar omslaget och konvolutet. Jag gillar paraplyfunktionen.

Just därför sörjer jag albumets frånfälle. Eller åtminstone början på albumets frånfälle. På många sätt är det här förstås ett alldeles galet resonemang. Ett resonemang som dessutom mest är färgat av nostalgiska promenader i minnenas korridorer där en nyinköpt LP vårdades ömt, spelades in på kassett så snabbt det gick, lyssnades på framlänges och baklänges till dess att jag kunde alla texter och till dess att jag läst varenda rad i konvolutet, oavsett om det var låttexter, biografier, personliga brev till lyssnaren eller torr inspelningsinformation. Självklart var en del av grejen att jag överhuvudtaget lyckats få tag i en viss skiva där jag bodde i en medelstor svensk stad.

Det är inte minst ett galet resonemang därför att jag under mina 25 års musiklyssnade fler gånger än inte önskat att jag kunnat plocka bort en eller flera låtar från ett album. Låtar som förstörde helheten eller som bara var skitkassa. Ännu mer borde jag uppskatta dagens möjlighet att köpa enskilda låtar eftersom jag större delen av de här 25 åren ägnat mig åt musik som mer eller mindre hör hemma i dansmusikfacket. Singelns förlovade land.

Chris Lake har de senaste åren spottat ur sig ett antal skitbra låtar och remixer. Chris Lake är också typexemplet på en dansmusikartist som gör sig bäst i det korta formatet och inte när han samlar ihop sin utgivning i ett längre sträck. Säg hej till Crazy.

Plockar vi ut höjdartrion, tillika de framgångsrika singlarna, är skivan ungefär hur bra som helst. Changes, Carry Me Away och senaste If You Knew är popprogressivknorrande house när den rör upp dansgolv som allra bäst. Give In, precis som If You Knew med Nastala på sång, kommer inte långt efter. Utstickarspåret Communicate överraskar med ett snudd på episkt uppbyggnadsanslag dränkt i snygga och Ibiza-solnedgångsstrandströtta stråkar. Det storslagna ljudbygget spiller över i avslutande progressivtrancesvällande Alone som har stor potential att växa till något riktigt minnesvärt med mer tid i spellistorna. Men sen. Tja.

Word, fjolårssamarbetet med Sébastien Léger, är ungefär precis lika tråkigt nu som då. In My Head är svårstyrd dun-da-dun-da-dans drabbad av en otäck släng rockriffsinfluensa. Titelspåret vet inte riktigt om den vill vara sockersöt indieelektropop eller Scooter-otäck hårdsynt. Och Robots är… bara intetsägande tråkig. Sedan finns det visserligen några spår som inte är så pjåkiga, men som passerar förbi utan att lämna några känslospår efter sig.

I det läget är det bara att konstatera att jag gillar Chris Lake mer i mindre doser. Och att jag gillar Chris Lakes album mer som koncept än som fenomen.