Att lyssna på The Guilty Office är lite som att träffa en gammal barndomsvän. Denne struntar fullständigt i att du har skaffat någon slags cred, köpt nya kläder och snöat in på afrobeat, för han eller hon har sett dig hafsa omkring med illasittande Converse och talfel alldeles för länge för att revidera sin uppfattning om dig. I din barndomsväns ögon kommer du alltid att vara precis så fundamentalt missanpassad som du oroar dig för att folk förstår att du egentligen är bakom märkesbågarna. Det är ganska befriande.

När The Bats drar igång öppningslåten Countersign är det alltså en trevlig påminnelse om ens egen dödlighet. I de nyzeeländska indieveteranernas värld går The Avalanches fortfarande på lågstadiet, och det absolut mest aktuella man kan göra är att spela skränig tvättstugepop och sjunga falskt i falsett. Det är en slags indiepop som inte bryr sig ett dugg om vare sig house eller tennis, och för de många av oss vars musikintresse började med en manisk fixering vid Pavement, Guided by Voices och Field Mice är det precis som att komma hem.

Att umgås med din nötta barndomsvän kommer inte att förändra ditt liv. Det kommer inte The Guilty Office heller att göra. Men mellan alla desperata försök att uppfinna din image på nytt kan du behöva just något sådant här – ett gäng perfekt avvägda poplåtar, direkta utan att vara odiskutabla mästerverk, som tar ner dig på jorden och skränar sig in i din tillvaro på ett högst angenämt vis.

The Bats är inte ute efter att förändra världen, och det är kanske inte du heller där du halvligger på din väns soffa och varvar TV-spel med nostalgiska anekdoter. Men vissa delar av din lilla värld behöver kanske förbli intakta.