Marcus Grahn skrev en ganska träffande krönika om journalister på festival i fredagens Värmlands Folkblad. Jag förstår hans resonemang och håller med till stor del, samtidigt som jag faktiskt aldrig har sovit på hotell på festival. Som bäst ett golv i ett hörn på ett hus.

Men det där är egentligen en petitess, för vad hans resonemang landar i en bit längre bort är att festivaler inte är för oss journalister. De är till för er besökare. Det gäller att inte glömma det.

Hultsfredsfestivalen 2009 är ett tydligt exempel på detta. I uppställningen finns inte mycket som jag som kritiker, och som därmed rimligen konsumerar lite mer musik än gemene festivalbesökare, skulle springa benen av mig för. Ingenting som jag inte har sett tidigare om jag ska vara ärlig. Och det är inget elitistisk tänk över det konstaterandet, bara ett konstaterande.

Men med det inte sagt att Hultsfred har ett dåligt program i år. Snarare har de skrapat ihop ett startfält som troligen kommer att locka bra med folk och ett startfält som kommer att leverera ett knippe bra spelningar. Även om jag saknar de riktigt intressanta bokningarna.

För när jag väl står där framför Pampas och ser Dropkick Murphy’s kan jag tänka tillbaka på spelningen på Teaterladan 1999 hur mycket jag vill, men jag kommer troligen tycka att det är väldigt trevligt att få se ett så pass bra band om Dropkick Murphy’s spela live där och då.