Du känner inte mig, och jag känner inte dig. Eller så gör vi det. För din musik verkar vara noveller om mitt liv. Så vi känner nog varandra. Jag tänkte skriva till dig om din senaste skiva. Den där om att liksom försöka göra upp och gå vidare.

Vi känner ju inte varandra egentligen. Vi har bara pratat två gånger. Den ena gången var jag skitnervös. Jag satt i kårhusets personalfikarum. På en högtalartelefon försökte jag göra en intervju med dig. Du var jättesnäll. Den andra gången försökte jag, på en Grammisgala för länge sedan, inleda en konversation med dig. Det gick jättedåligt. Men så är det väl för alla som känner varandra. Ups and downs.

Nåja. Jag tror att jag började förstå saker när jag hörde En tjej som tycker om mig. De flesta hörde en glad poplåt. Lite som Per Gessle. Mitt hjärta rördes. Det var blodigt allvar. Någon som tycker om mig alltså. Och du verkade känna precis som jag.

Och så har det fortsatt. Rädslan för att bli utlämnad eller bortlämnad av den man älskar har varit drivmedel för mig också. I låt efter låt och text efter text har mitt liv och ditt liv mötts. Och visst har inte allt varit bra. Och visst erkänner jag att vissa saker har varit nästa otäcka att lyssna på. Det är det fortfarande. Som den där med 100 andetag. Jag blir lika kallsvettig som den där kvällen på kårhuset då vi talades vid i telefon.

Jag vet att du inte har varit någon storsäljare, i antal skivor. Jag tror att det är det där svåråtkomliga som skrämmer. Mig har det lockat. Att det ibland har blivit lite obegripligt är OK. För mig blir det bara bättre. Ursäkta Love. Det var ju skivan jag skulle skriva om.

Jo temat är ju känt sedan tidigare. Att göra upp med relationer som tog slut utan att de ville lämna tankarna. Finns det någon relation som lämnar tankarna när de tar slut? Jag tror Facebook befolkas av människor som försöker reda i sina gamla relationer. Vad tror du? Vissa surfar runt. Du har gjort en skiva. Och det är bra, det tillstår jag.

Kanske är detta något av det starkaste du gjort. För med en viss distans till eländet där inne i själen, kan vi lakoniskt konstatera att det nog inte var någon som kom hem. Eller så kom någon, men inte den som dränerat kraft i 10 år. Jag läste att de kallade skivan för avslappnad och ledig i formen. Så känner inte jag. Fri från dig är ju en ständig balans på rakblad. De sa också att du var självironisk. Så känner inte jag. Fri från dig tar mina önskningar om att slippa älska och bli älskad på allvar. Fri från dig fångar min rädsla på riktigt. Fri från dig tar ansvar.

Jag vill också gå på Själarnas aveny. Där vill man vara. Och kanske är det inte något ställe som vi går på sedan. Utan nu. Stefan Sundström skrev att vi reser jorden runt efter kärleken, men den finns där bakom vår knut. Du for till New York. Hoppas det gjorde dig fri. Jag reste nog en del också. I alla fall i anden och köttet. Inte geografiskt. Men fri blev jag nog först när själarnas aveny uppenbarade sig hemma på gatan.

Avslutningsvis. Love, du är resande i medvetandet. Det vill jag också vara, men jag är över två meter lång och det är så svårt att vara resande i medvetandet. Du vill ju vara två meter lång. Där kompletterar vi kanske varandra bra?

Din tillgivne,