I början av året publicerade New York Times en seriestrip av Jeffrey Lewis. Den hette A Year in Love and Music och var en kort sammanfattning av hans gångna år, med en ruta för varje månad. Vi får se hur Lewis går från att fira the best Valentine’s day ever med sin kompbasist tillika flickvän (februari) till att bli dumpad (maj) till att få reda på att hon har träffat en ny (juni) till att vandra omkring i total apati med ett ekande tomt hål där hans hjärta en gång satt (resten av året).

Om A Year in Love and Music är en lakonisk lägesuppdatering är ‘Em Are I rimligtvis en slags fördjupande fortsättning på Lewis försök till självterapi. Musikaliskt rör det sig om klassisk amerikansk indiepop, men som den verbala multikonstnär/bulimiker Lewis är låter han sina finurligt litterära texter stå i centrum.

Naturligt nog händer det att Lewis och hans kvickheter stundtals tycks balansera på gränsen mellan klarsynt klurighet (Woody Allen, Jonathan Richman) och ren och skär gräslighet (Of Montreal, filmen Juno). Är man för snabb att döma är det lätt att man missar den centrala hjärtesorgen, som ligger som en skir vattenstämpel över produktionen och kräver ett alldeles särskilt ljus för att förnimmas bland sarkasmerna.

För det är lyckligtvis varken Ellen Page eller någon distanslös unge Werther-typ vi har att göra med. När Jeffrey Lewis håller upp sitt krossade hjärta för allmän beskådan är det med samma barnsliga uppriktighet, värme och humor som återfinns närmast hos underfundiga popsnillen som Daniel Johnston. Lewis lidande är inte fjättrat i några inbillat patologiska bojor. Han vet att känslor, till skillnad från människorna de drabbar, aldrig är unika och att det är just därför det är så viktigt att tala om dem. ”Everytime I feel that I just can’t feel worse I find out that it isn’t true” sjunger han i den enastående charmiga Broken Broken Heart, lika nasalt och svajande som man kan begära av en flanellklädd Brooklyn-bo, och det låter varken pubertalt eller krystat. Det låter precis som det faktiskt kan kännas när ens ex tillika kompbasist träffar en ny och man inser att man konsekvent har betett sig som ett känslokallt stolpskott mot personen man älskar mest i hela världen.

”At least Obama got elected!”, står som fotnot i A Year of Love and Musics avslutande ruta. För hur nere Jeffrey Lewis än är, är hoppet aldrig helt borta. Det gör honom mänskligare än alla klemiga Conor Oberst-kopior i hela världen.