Jag kapitulerar fullständigt för Necrophobics dödsblack redan från första spåret. Sällsynt medryckande och melodiöst på ett hårt sätt som knappast har skådats sedan Unanimateds Ancient God of Evil, på min ära. Necrophobic har annars varit ett band som jag har tagit för givet, det ska ärligt medges. De har funnits där, men jag har avfärdat […][...]

Tydligen sållade Andy Stott enligt uppgift, inte utan viss möda, fram de tio låtar som utgör fulllängdsdebuten Merciless ur över hundratalet låtar han hade färdigställda. Ett faktum och materialmängd som i sig är väldigt imponerande. Lägger man till det att Stott bara ägnat sig åt att göra musik ”på allvar” de senaste två åren och […][...]

”Featuring members from Merciless, Entombed and Unanimated” står det i biografin. Något som gör mig smått konfunderad, då dagens upplaga av Damnation består av Peter ”Flinta” Stjärnvind, här under namnet Insulter of Jesus Christ. Åtminstone står han för alla insatser på ”Destructo Evangelia”, efter vad jag har erfarit. Och han har varit eller är förvisso […][...]

Ingen som läst min text om Cult of Luna kan ha undgått att jag håller bandet ganska högt. Senast jag såg bandet på scen var på Contan i Örebro mellan Merciless och The Haunted och det var ingen direkt minnesvärd upplevelse. Enligt Johannes berodde det på en liten scen som inte rymde deras egen ljusrigg […][...]

Det är mitt sjätte år på Hultsfred i år, något som känns ganska märkligt. För sex år sen var jag en spoling som snart skulle ta studenten. Jag hade fantastiskt kul och sa lite halvt skämtsamt, halvt allvarligt att jag aldrig skulle sluta åka på Hultsfred. Det skämtsamma börjar försvinna ur det påståendet. Många av […][...]