Det var en gång. Ett skivbolag vars enda mål var att ge ut skivor från hjärtat, att leva genom DIY-idealen som genomsyrat den genre det sedermera kom att definiera. Punkrock. Sen fick Bolaget vittring på ekonomisk vinning och dödade samma genre. Nu, först nu, kommer revitaliseringen.

Epitaph-staben, med Bad Religion-gitarristen Brett Gurewitz som högsta höns, må vara av en annan åsikt, det är jag förresten övertygad om, men bortsett från Converge och alltid leveranssäkra Bad Religion har de inte övertygat mig på ett bra tag. Förrän nu.

Brittiska The Ghost of a Thousand uträttar på dryga 35 minuter vad valfritt samtida hardcorepunkband gör under en hel karriär. Och de gör det med en sällan skådad finess dessutom. Det är inte gasen i botten konstant, det är ej heller väggar av köttigt riffande hela tiden utan snygga lager av högkvalitativ rockmusik. Paralleller kan dras till Rise Against och American Nightmare men även fans av nämnda Converge kan utan hinder avnjuta denna murbräcka. Allt förpackat i en fulsnygg förpackning.

Det finns nämligen svensk fägring över soundet – Pelle Gunnerfeldt. Han har fångat essensen i The Ghost of a Thousands musik och givit den det välbehövliga lyftet, det som gör att bandet sticker ut ur mängden. För visst, det är ruggigt amerikaniserad musik och bandet kommer med största säkerhet få en fanbase i Staterna, men det finns en tydlig distansering från klassiska hardcoremallen bandet, tillsammans med Pelle, jobbat fram och för det ska de ha en eloge. Fan, det är inte ofta jag blir knockad av en skiva från Epitaph nuförtiden. Mycket ska man vara med om.

Slutet gott, allting gott.