Recension
- The Eternal (album, cd) Sonic Youth
- 2009
- Matador
Vedertaget skrän
I ungefär 15 år har Sonic Youth befunnit sig i en slags musikalisk limbo. De har inte varit i närheten av att nå upp till de ofattbart mästerliga åren i slutet på 80-talet, men tack vare sin patologiska coolhet har de inte heller förlorat fotfästet. Att medlemmarna har passerat tonåren med råge är det ingen som inte har noterat, men de åldras så vitalt och med sådan värdighet att bilden av en Thurston Moore utan karaktäristisk hårman känns långt mer absurd än vetskapen om att dess bärare snart fyller 51.
När det så dyker upp en ny Sonic Youth-skiva vet man alltid exakt vad man har att vänta. Det är lite skrän, lite mangel, mycket surr, ett obligatoriskt hetsigt Kim Gordon-nummer, åtminstone en Diamond Sea-artad tolvminutershistoria där Lee Ranaldo får totalt frispel samt ett urtjusigt omslag av någon särdeles aktuell och begåvad konstnärsvän till bandet. Det är alltid väldigt bra. Men det är inte lika bra, och det är därför man som Sonic Youth-fan engagerar sig främst av ren plikttrogenhet. Oavsett hur det låter kommer man ändå sluta lyssna på skivan efter en månad, för Daydream Nation är alltid bättre.
The Eternal är ett flagrant exempel på allt ovanstående. Frågan är faktiskt om de någonsin har spelat in ett album som är så här mycket… tja, Sonic Youth. Inledande Sacred Trickster är Kim Gordon på allra bästa Poly Styrene-humör, och sedan rullar det på i vanlig ordning med en viss dragning åt bandets tidiga, punkiga nittiotal. För första gången på länge är så gott som alla låtar under fyra minuter, och det är egentligen bara i episka Massage the History som de flummar ut i det universum av eterisk gitarronani där exempelvis Sonic Nurse flyter omkring.
Som vanligt får man dock ta till sitt eget storhetsvansinne för att lyckas urskilja fundamentala skillnader mellan The Eternal och resten av bandets smått gigantiska katalog. Ett nördigt fan kan peka ut nyansskillnader i all oändlighet, men till syvende och sist låter det faktiskt exakt som det brukar göra. The Eternal är Sonic Youth i kvadrat. Det är ingångna Converse, söndertvättade flanellskjortor och långa luggar, och det är förskräckligt bra.
Men det är inte Daydream Nation.
Publicerad: 2009-06-14 00:00 / Uppdaterad: 2009-06-14 17:00
10 kommentarer
Trams! Väntade vi en 16 h på detta?? Det ska va dirty Med Sonicsarna! Ända Klassikern med dem?
#
Sonics!! Samma namn som min favvomusiktidning?
#
Sonics!! Samma namn som min favvomusiktidning? Kan lista bästa plattorna vid behov? Nästan GIllespie och XTRMNTR klass?
#
Bra skiva. Slött och skevt. Jag gillar’t.
#
Varför slavrades med uppdateringen idag? Dracks det alkohol framför Action is?
#
Mycket bra recenserat, ungefär likadant tycker jag. 7/10 åtminstone. Omslaget är John Faheys rövhål.
#
Sonik Jut måste väl vara det mest överskattade bandet sen Kiss? Har dom gjort nåt värt nåt sen tja 100%?
#
Sonik Jut, har jag aldrig hört.
Sonic Youth är däremot fantastiska, man blir glad.
#
Är det bara jag som tycker att Rebecka Ahlberg dagensskiva-punkt-com:s bästa recensent just nu?
#
Förmodligen.
#
Kommentera eller pinga (trackback).