Det är alltid lite extra svårt att närma sig album som släpps efter artistens död. Det har jag konstaterat förut. Jay Stay Paid är det tredje albumet fråb J Dilla sen han gick bort i sviterna av lupus 2006.

Den här gången är det Pete Rock som med mamma Maureen Yanceys välsignelse satt ihop 28 spår till något som skulle kunna liknas vid en radioshow. Spår som är både riktigt gamla och några som spelades in i sjukhussängen. En blandning av instrumentaler och spår med gästrappare, alla sådana som Dilla jobbat med tidigare eller kanske önskat att han jobbat med.

Black Thought, Blu, DOOM, Havoc, Raekwon och halva Frank N Dank (Frank Nitty) och så vidare. Listan bjuder inte på några större överraskningar för den som följt Jays karriär (ja det skulle väl vara Havoc då eller att Busta Rhymes inte finns med (kanske blåstes allt Busta-krut på utmärkta mixtapen Dillagence?)).

Musikaliskt blir det kanske inte heller några större överraskningar. Det låter som en blandning av Donuts och The Shining. Och något annat var kanske inte heller att vänta. Om det är bra eller dåligt, tja det beror väl på vad du tyckte om nämnda album. Personligen tyckte jag att båda hade sina stunder, men att det båda gångerna kanske blev lite enformigt.

Därför passar Jay Stay Paid mig alldeles utmärkt. Här får jag lite av varje. Några av de där fascinerande beatbrottstyckena som lovar så mycket att man skulle kunna döda för ett par minuter till. Lite av de där perfekt skurna, hårt hållna, elektriska hiphopsmällarna som skickar blixtar från nacken ner genom resten av kroppen.

Black Thought är knäckande bra på Reality Check. Att det blev första singel från albumet är ingen överraskning. Beatet är stort, svart och hotfullt, men ändå tralligt lätt med ett bababa-stick i mixen. Där och då önskar jag mig mer än på länge ett nytt album från The Roots eller ett soloalbum från hiphopens mest underskattade MC.

Lika sotsvart, men utan hopp om ljus, är mötet mellan Havoc och Raekwon. Vilken vattensjuk tunnel upplyst av månljus och inget annat de två stod i när de spelade in 24K Rap vill jag inte veta. Jag vill helst hålla mig långt borta från de kvarteren. Skrämmande bra. Känn basen knäcka knogarna.

Från andra sidan fortsätter J Dilla att vara steget före. Trots att beaten, som brorsan Illa J konstaterar i See That Boy, ibland är minst tolv år gamla. Visst hade Jay Stay Paid mått bra av att kortas med några spår eller ungefär tolv minuter ner till magiska 45, men det här är ändå så kärleksfullt genomfört att jag har överseende med det.