Jag kommer faktiskt ihåg det exakta ögonblicket när jag upptäckte Mos Def för första gången. Jag satt på en gammal sketen dator på tekniklektionen i skolan och laddade ner Gang Starr-låtar och på ren slump råkade jag ladda ner Thieves in the Night med Blackstar. Personligen föll jag direkt för soundet och skivan har sedan dess har varit en av mina absoluta favoriter. Det här var 1999, samma år som Mos Def släppte sin debutskiva Black on Both Sides.

Har man släppt en sådan fenomenal debutskiva så är det svårt att göra det igen. Trots en bra andra soloskiva fick Mos mycket kritik för att han tog in för mycket rock-influenser och för lite från hans tidigare klassiska hiphopsound. Trots det hyllade bland annat musikjournalisten Tony Ernst skivan som hiphopens framtid. Så blev inte fallet. (Än så länge). Men till botten nådde Mos först med True Magic som var lite av ett fiasko, inte bara försäljningsmässigt utan också ljudmässigt.

När fjärde skivan för första gången utannonserades var förväntningarna såklart ändå stora med förhoppningarna om att musiken skulle låta som det lät på debuten. När man kunde se låtar live på youtube och förstod att Madlib skulle producera delar av skivan blev nog de flesta Mos-fans glada.

På The Ecstatic är det mycket sant ett mer klassiskt hiphopsound utan att låta föråldrat. Det är otroligt kul att Mos Def upptäckt Stones Throw och plockat upp producenter som Madlib, Oh No och Georgia Anne Muldrow. Men också inte helt otippade Chad Hugo, legenden J. Dilla och Preservation.

Då är det mer otippat att han samarbetar på tre spår med Mr. Flash från Ed Banger-stallet. Men så bra det blir, tre spår med helt skilda sound. Det är någonting som är förvånansvärt för hela skivan hur bra de lyckas hålla ihop den trots flertalet producenten och den spridda ljudinspirationen. Som lyssnare möts man av elgitarrer, xylofon, flertalet blåsinstrument, Madlibs suveräna samplingar, arabiska rytmer och dessutom en låt med Mos Def rappandes på spanska.

Lite synd är det att flera av beatsen har använts tidigare bland annat på Stones Throws instrumentalskivor men också Mr Flashs beats har man hört sedan innan (Mr. Flash & TTC – Champion). Men det gör inte så mycket egentligen, i alla fall om de inte är låtar som man har lyssnat på i några stora mängder sedan tidigare.

Det är skönt att ha Mos Def tillbaka. Speciellt eftersom jag alltid har föredragit honom som rappare framför skådespelare. Det känns som om Mos Def gör det han vill göra utan att kompromissa. Han säger precis det han vill säga. Och han säger det bra. Härligt för hans egen självkänsla att han fick med Slick Rick på skivan som han hyllat stort tidigare i sin karriär. Hans kompis Talib Kweli trillade in med en grym vers av bara farten. Mos Def är definitly back in business!

Mos Def – Casa Bey