Jag tycker att nostalgi är överskattat. Det är något synnerligen unket över folk som inte kan släppa hur coola de var i gymnasiet, i lumpen eller på Emmabodafestivalen 1995. Nej, istället för att grotta ner sig ska man se till att den kommande dagen blir lika bra som det som varit. Carpe diem, som jag alltid brukar säga.

Samma resonemang kan appliceras på musik. Hur döda ens favoritband än må vara ska man med alla medel undvika att bli den där gnällige bakåtsträvaren som hävdar att rocken dog med Kurt Cobain. Inte bara för att denne inte får ligga så ofta, utan för att det helt enkelt är en väldigt reaktionär inställning som inte gör någon glad.

Därför tycker jag att det är ganska dålig stil av dagens band att vara så förbannat kassa hela tiden. Jag tror inte att till exempel Crystal Castles förstår hur mycket viljestyrka det krävs av oss optimister för att vi ska hålla modet uppe och inte bara låta skivsamlardöden ta oss. Här försöker man vara positiv, och vad får man för det? Jo, man får medelklasspolingar med glowsticks. Igen.

Det är också därför jag älskar Makthaverskan. De är nämligen inte bara pinfärska och obskyra – de är dessutom bra. På riktigt.

Här har vi alltså ett gäng svartklädda tonåringar från Göteborg som har spelat in en demo om sju låtar och på kort tid blivit ett litet MySpace-fenomen, med betoning på litet. De är inte speciellt tajta, låter misstänkt mycket som Broder Daniel, har ett engelskt uttal som lämnar en hel del att önska och är producerade av en sadist. Men det här gör absolut ingenting, för Makthaverskan har något annat, något som så många andra band saknar. Makthaverskan har känsla.

För hur banala textraderna som sångerskan Maja Milner låter sin makalöst ödesmättade röst skrika ut mot replokalsväggen och tristessen än är, tror jag på varenda ord. Och trots att Makthaverskans suggestiva basgångar och kolsvarta nihilism rent musikaliskt vandrar längs en väg väl upptrampad av kängor tillhörandes Ian Curtis, Siouxsie Sioux och i princip alla svartsynta punkare som någonsin funnits, känns de så säregna att man häpnar. För hur man än vrider och vänder på det, kan ingenting vara en blek kopia om det samtidigt är så innerligt att det vill explodera.

Jag har ingen aning om hur mycket tanke bandet har lagt ner på sin estetik, och jag vet inte om de anar hur bra de faktiskt är. Men jag är å andra sidan inte så intresserad. Bara vetskapen om att det inte ligger en endaste liten KY-utbildning i smart marknadsföring, produktdesign eller något annat nyliberalt tjafs i bakgrunden är så uppfriskande i dagens svenska popklimat att jag kan köpa eventuellt konspirerande utan förbehåll.

För tack vare band som Makthaverskan och låtar som Josef, German Boy och Öster om riket slipper vi sälla oss till klungorna av ängsliga hipsters eller förbittrade stofiler. Att vara nyskapande och intressant är inte alltid att lägga innovativa beats över ljudupptagningar av skanderande munkar på bergstoppar. Det räcker faktiskt med att kanalisera sin ångest i briljant popmusik.