Någonstans där på mitten blev jag tvungen att stänga av. Stänga av, för att leta upp Photographic. Speak & Spell är inte riktigt min bästa DM-kopp te, men Photographic är förmodligen den Depeche-låt jag oftast återkommer till. Egentligen varken kan eller bör man plocka fram en snart trettioårig inspelning som referens i jämförelse med en ny sådan, men det är för känslans skull. Så som det känns när det låter bra.

Det bör dock påpekas att jag inte delar Olas åsikt om Playing the Angel. I jämförelse med degiga, genomtråkiga Exciter kändes Playing the Angel som färskt blod och nya tyngder på Martin Gores axlar (skilsmässa, någon?). Nothing’s Impossible står dessutom fortfarande som en ensam fyrbåk för Dave Gahans låtskrivande (med största sannolikhet rörde det sig om ett strålande undantag från regeln). Summa summarum, det finns starka låtar där.

I ljuset från Playing the Angel når Sounds of the Universe inte riktigt upp till sitt namn. Givetvis rullar de stora retroelektronikmattorna återigen fram, men samtidigt känns det lite… tamt. Jag ogillade singeln Wrong starkt när jag först hörde den, men i all sin enkelhet har den samlat kraft, och det är också här i bakgrundssången som Martin Gores ljusa, barnsliga stämma gör sig allra bäst. Denna högst symboliska historia om hur alla dessa felval till slut blev mer än rätt är förmodligen dessutom det spår som kommer att följa med längst från Sounds of the Universe. För sedan är det komplicerat att plocka ut de värdiga. Två av Dave Gahans tre spår, Hole to Feed samt Come Back, läckte tidigt ut, men i andra versioner än de som till slut hamnade på Sounds of the Universe. Come Back, som fick upp förhoppningarna ett par snäpp, hade hellre fått fortsätta vara minimal och släpig, istället för att hamras upp till något som närmast låter som Smashing Pumpkins anno Adore. Hole to Feed känns även den lite för intensiv, som lite för mycket ljud inproppat på fyra minuter. Både Corrupt och Miles Away/The Truth Is är sedan helt godkända spår, men det räcker inte heller i längden för att dra upp helhetsintrycket. Och utöver det, ja, introt till In Sympathy låter ganska exakt som Precious, som ju som bekant lät ganska exakt som… ja, ni vet.

Egentligen är det nog Martin Gore som fattas mig. Problemet är inte att vänja sig vid att Depeche Mode år 2009 innebär en herrans massa oväsen, utan att detta tillsammans med Dave Gahans mässande baryton summerar upp till ett JÄVLA sådant. Gores i jämförelse närmast änglalika röst är ett välbehövligt avbrott från allt detta domderande, och det får vi alldeles för litet av på Sounds of the Universe. Martin visserligen själv hand om hela Jezebel, men med enbart ett spår kvar av skivan är det för sent för att det ska hjälpa.

Till slut blir det hela lite för krävande, och i skrivande stund känns det mest som en massa slamrande, tomma tunnor. Men kanske var det inte heller meningen att universum skulle vara lättsmält.