Första gången jag stötte på Emma Nyhlén 2002 hade hon redan hunnit med att släppa två Greatest Hits-samlingar med sitt Paris.

Inte illa för ett band som då inte ens hunnit med att släppa ett album.

Paris var en på många sätt frisk fläkt när de kom. Emma och de andra tre gjorde charmigt glad syntpop av den typ som så många åttiotalspopband gjorde när vindarna började blåsa åt det hållet. Paris andades dessutom amatörmässig replokal, vilket på gott och ont blev en del av Paris. När första riktiga albumet, med skivbolag och allt i ryggen, hade det mesta av det rufsiga nybörjartrevandet putsats bort – och kanske var det lite därför Yellow Eden inte kändes så kul som den borde. Eller så kanske det var det att några av låtarna var två år gamla vid det här laget och jag hade hört dem lite för många gånger.

Emma Nyhlén på egen hand har däremot känns rätt fullvuxen när hon släppt saker själv som Emmon. Kanske beroende på att hon enbart hållit sig till enbart maskiner, jämfört med popbandssättningen i Paris. Kanske beroende på att hon som Emmon gjort musik som varit betydligt mindre retroblänkande syntpop och desto mer tvåtusennåntingklubbmusik, även om åttiotalets varma analoga filt hela tiden förvarats inom räckhåll.

2009 är det dags för uppföljaren till 2007 års The Art & The Evil och precis som förra gången gör Emma i princip allting själv, som så många andra av hennes genrekollegor. Och precis som på debuten dansar hon runt med maskinpark i gränslandet mellan de båda åttiotalsströmningarna house och syntpop och tvåtusentalets återupplivade dito.

Musikaliskt ligger förstås Emmas andra album helt rätt i åttiotalsretrotiden – ironiskt nog kanske aldrig mer rätt än nu, trots att hon i sina olika konstellationer hållit en konsekvent linje i ett decennium eller så. Och inom de utstakade ramarna stafettpinnar albumet mellan två huvudsakliga lägen: det dansgolvspopdansanta och det mer melodiskt tillbakalutade instrumentala. Albumet spinner också trådar mellan det solskimrande och det neonljusspelande – och i det senare facket är briljanta Teenage Kickers albumets mesta företrädare. Det Paris-förflutna gör sig också påmint i Teenage Kickers stämningsmässiga motsvarighet: essosyntplastiga studsbollen Torturous Pleasure, mitt emellan Paris, Saint Etienne och Pet Shop Boys. Till de spår som bär albumet på sina notryggar hör också Insomnia, som inte så lite ekar av samma känslokalla simhall som Smalltown Boy.

Jag var laddad med en hel uppsjö väl förberedda invändningar innan jag ens stoppat in Closet Wanderings i datorn. De kunde väl sammanfattas med i resonemang om att nu börjar vi tröttna på åttiotalet och vi har hört det här lite för många gånger förr. Och visst. Det är inte så att Emmas andra album bryter en massa outforskad mark, men varför krångla till det i onödan när det trots allt funkar riktigt bra? Visst är det också så att det kanske inte finns de där riktigt omvälvande utropstecknen här – mer en jämn och hög nivå – men det har jag inga som helst problem med.