Artikel

Fantastiska låtar 2007:100:5

Etiketter

Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 5. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista som du hittar här.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 5

Glass Candy Computer Love
När Glass Candy skulle ta sig an Kraftwerks mästerliga original blev angreppssättet detsamma som när etikettkollegorna Chromatics gjorde sin Kate Bush-cover. En musikalisk inramning som spelades in på en portabel studio precis lagom lite att få plats under sängen. Även om Glass Candys cover låter snäppet mer proffsig än Chromatics är det alltjämt charm som är det stora riktmärket. Det, och det faktum att Computer Love faktiskt blir lite mindre robotlik i den mjukare inramningen, utan att för den delen tappa alltför mycket av originalets precisa skärpa.
DJ Wady & Junatik â€“ I Want You
När DJ Wady och Junatik gör gemensam sak i I Want You blir resultatet klistrigt effektivt sväng av rätt klassiskt discohousesnitt. Nu behöver det inte betyda något dåligt â€“ tvärtom är det precis mitt i prick. Originalversionen byggs på ett klankande piano, digitalobasgång, en loopad vokalsampling och inskjutna smattercrescendon. När stabila remixmaskinen Hott 22 sedan lägger sin hand vid låten blir det mer av alla mjuka insvepningar â€“ och dessutom lite mer instoppade samplingar. Humör, väderlek och vanlig bonnslump avgör vilken version som snurras helst.
Sanny X feat. Tina Charles Higher (Davide Loi Funky House Remix)
1986 gjorde Sanny X en remix av Tina Charles smått klassiska discosignatur I Love to Love och gav Tinas avsvalnade karriär en vitamininjektion. Tjugo år senare gjorde han om samma sak när han bjöd in Tina att sjunga på Higher. När Davide Loi sedan satte tänderna i låten blev resultatet en lagom filtrerat och stråksprejad discofest värdig en discoera.
Faze Action In the Trees (Jerome Sydenham & Tiger Stripes Club Mix)
Det är inte bara som producenter och musikskapare som Jerome Sydenham och Tiger Stripes trivs bra ihop. Även som remixare och musikomskapare lägger de med varsamt handlag sin omisskännliga signatur under originalversionernas idéförklaringar och ger dem för det mesta en mer dystopiskt mörk och samtidigt livsbejakande ljusare fasad. I Faze Actions In the Trees betyder det här en sockerfédansande duett mellan å ena sidan en avskalat plockad afrikagitarr och å andra sidan en eldflugesnurrande och vågväggsväxande kaskad av stråkar.
Eddie Thoneick feat. Bonse Together As One (Vocal Mix)
När jag listade 2006 års motsvarighet till den här listan var Eddie Thoneick och Bonse med båda två. Och de dök dessutom, precis som här, upp i samma låt. Och jag har fortfarande ingen riktig koll på vem Bonse egentligen är. Nu spelar det i och för sig ingen roll â€“ vem nu Bonse är gör han en finemanginsats även den här gången. Men desto viktigare är förstås allt som får rama in Bonse röst. Inte lika mycket grannsämjefilter den här gången, men desto mer storgesthouse som hela tiden svajar på big beatens tunna röda linje. Ja, och så är det förstås ett sönderhamrat housepiano som har på sig ledartröjan och då vet vi att det blir skitbra.
King Unique Yohkoh
Det tar en dryg minut av sju innan det börjar hända saker i Yohkoh. Inte en evighet, men tillräckligt för att man ska hinna avfärda och gå vidare. King Uniques housebygge, med arbetsmaterial direktimporterat från den Ibiza-progressiva housen, tech house och vågskvättande instrumentaltrance är musik som tar tid på sig växa färdigt. Med pincett och förstoringsglas vävs trådarna varsamt samman till en helhet som är lika vacker som ensam.
Butch On the Line (Original Mix)
När jag räknade upp 100 låtar från 2006 var Anthony Rothers elakt uppiskande maskingospelepos Father en av dessa. När BÃ¼lent GÃ¼rler (ett av de tillfällen då jag kan förstås att man vill ha ett mer lättsmält alias) släpper löst sitt Butch-alter ego i On the Line får vi i princip en Father del två. Åtta minuter av bottenknorrande och marschpumpande nyelectro. Det börjar förrädiskt ploppande, till och med med några sekunders gästspel från ett otippat digitalt klockspel, innan mörkret tornar upp sig när det försöker kämpa sig fram genom alldeles för smalbandiga högtalarledningar. När On the Line når sina instoppade vågtoppar är det en stereofonisk kamp mellan postrockistiska kompaktväggar och hetsande rytmer på gränsen till ett ljudsammanbrott.
Dave Lee Latronica
The Many Faces of Joey Negro var titeln på en samling som försökte samla bredden hos Dave Lee på två cd-skivor. Även om den här bredden kanske inte spänner mellan några extremer finns här ändå tre ganska tydliga ansiktsuttryck, beroende på vilket musikhumör Dave är på. Dels finns det klubbhousediscomaskinella, som är det mesta av Joeys remixer och egna låtar, dels finns det livediscovibbande, som när musik skapar musik som The Sunburst Band och dels finns den något mer experimentellt introverta och techhouseacidnosande sidan, som brukar dölja sig bakom alter egon som Akabu. När det blev dags att släppa Latronica fick två av de här sidorna följa med in i datorn â€“ och gjorde att en och samma låt, skapad och remixad av samma människa, fick rätt olika kostymer uppsydda till sig. I såväl Akabu- som i Joey Negro-mixen börjar saker och ting på ugnefär samma ställe. Det är gammelskolehouse i gränslandet mellan tidig Chicago och acid som bubblar runt mellan högtalarna. Men så beger sig de två olika versionerna iväg åt olika håll. Akabu drar vidare ut vindpinat och betongöde nattlandskap, som ibland mjukas upp av varmt färgade skyltfönster. Med Joey Negro som ledsagare blir det istället expresstaxiresa rakt in på klubbdiscogolvets pumpade färgkaskad med rullande discogitarr och rytmdueller mellan blås och slagverk. Två olika kvällar och två skitbra låtar.

JD Productions What I Feel (Original Mix)
Om man tycker att Hed Kandi var som allra bäst när de, via den Back to Love-serie som startade alltihop, nostalgiskt tjurskalligt hade ”1989″ som rundningsmärke är What I Feel en tidsresa i business class. Här har vi det mesta som gömmer sig i den illa hoptråcklade sömmen mellan åttiotalet och nittotalet. Plastigt blås, guppande housepiano, visselpipa, snudd på falskskärande flöjtimitatör, digitala klockspel och en rullande basgång. En bortglömd släkting till Pete Hellers monumentala Big Love. Det enda som verkar saknas är ”Def Mix”-logotypen, men den har nog bara försvunnit i måndagsexemplarshanteringen.

Lyssna hos Trackitdown
Lykke Li Little Bit
En del Robyn och en del Uffie. Ungefär så kändes det första gången jag hörde Little Bit. På ett bra sätt. Med sina sönderslagna trummor, sitt genomgulliga percussion och snygga melodi gav Björn Yttling den perfekta inramningen till Lykke Lis barnvuxna röst. Dessutom var textraden How we move from A to B / it canâ€™t be up to me / cause I donâ€™t know en av årets allra varmaste och mest innerliga.