Det är alltid jobbigt att förhålla sig till postuma skivor eller som i det här fallet halvt postuma. Är det bra för att det är bra eller spelar saknaden omdömet ett spratt?

När Pimp C somnade på det där hotellrummet i Hollywood stod UGK på sin kommersiella topp. De hade levererat årets anthem (om ni ursäktar ordvitsen) och det mesta såg ljust ut. Om det nu inte vore för den dödliga kombinationen hostmedicin och sömnapné.

Den musikaliska partnern Bun B håller sig i skinnet och låter bli att skruva på tårkanalerna onödigt mycket. Han ger fansen det de helst vill ha, ett sista UGK-album precis som om inget hade hänt. Låt vara att slutresultatet inte är deras starkaste, et känns åtminstone ärligare än allt som spolats fram ur Tupac Shakurs taperullar.

Vi får precis som vanligt sånger om sex och knark levererade på sävliga slöa Texas-beats redo att klippas upp och skruvas ner. Gärna med refrängsång från en stämma i förförisk falsett från strupar som Ronald Isleys eller Raheeem DeVaughns. Allt gott så.

Att UGK 4 Life sen inte lyckas engagera på samma sätt som det föregående mästerverket det får vi som lyssnar åtminstone leva med. Och låtar som She Luv It, Swishas & Erb och Da Game Been Good To Me är alla låtar som hör till årets höjdpunkter så här långt.

Da Game Been Good To Me