Kris Menace har funnits på myspace sedan julafton 2005. På något sätt alldeles självklart. Utan att dra några långtgående paralleller till andra julaktuella födelsedagsbarn var det ju ungefär då som Kris Menace föddes i och med att Discopolis klev ut i strålkastarljuset. När skivbolaget Defected sedan förde ut låten till de breda massorna var framgången ett faktum.

Och Christophe Hoeffel lät alter egot Kris Menace få huvudrollen.

Sedan dess har Kris Menace blivit en av de främsta fanbärarna i kampen att putsa av musiklandskapet som det såg ut i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Åtminstone de delar av de båda årtiondena som handlade om disco och elektronik i olika former. Det som på allvar tog fart med Daft Punks Discovery har de senaste åren framförallt hörts hos namn som Alan Braxe, Fred Falke, Lifelike och just Kris Menace. Med virtuella ljud och analoga maskiner på agendan.

Som så många av genrekollegorna har det inte blivit särskilt många album på vägen. Inget alls, till och med. För medan popens och rockens halvsekelgamla fundamentmurade marknadsföringsstruktur – video, singel, album, video, singel, video, singel, video, singel, album – vittrar sönder mer för varje dag som medielandskapet fortsätter tänja sönder sig självt fortsätter dansmusiken på den inslagna väg som löper som en rät linje mellan nu och tidigt åttiotal. Här har albumet aldrig varit en viktig del. I vissa fall inte ens en önskvärd del. Det är något man släpper antingen för att snabbt som attan kapitalisera på den där enda hiten man någonsin kommer få, eller efter så lång tid att folk nästan glömt bort vem du är. Som ett testamente och en bock i rutan.

Dansmusiken har ju, både på skiva och under de spelande strålkastarna, alltid handlat om här och nu. Kicken. Lördagen. Möjligheten att glömma den grå vardagen. Och lika undflyende som känslan där på dansgolvet, när en hel folkmassa i sina bästa stunder förvandlas till en snudd på tungotalande hallelujahkör, lika kvicksilverhalt är det att jaga singlar som sprids över genrer, bolag och kontinenter.

När Kris Menace nu samlar sig själv till debut i det långa formatet gör han det med besked. Enligt den klassiska dansmusikalbumformeln: något gammalt, något nytt och något lånat. Ja, och här finns till och med inslag av blått. På de den tre skivor långa Idiosyncrasies börjar vi att blicka tillbaka på Kris Menace alster så här långt. Skiva två, där i mitten, är både nuet och framtiden, medan den sista och tredje skivan är en samling Kris Menace-remixer av andras verk.

Tre skivor. Tre timmar musik.

Öppningen är smått knäckande med pärlbandet Discopolis, Fairlight, Jupiter, Lumberjack, Artificial och Stereophonic. Redan där några av de senaste årens bästa låtar, med inhopp från de likasinnande Braxe, Falke och Lifelike – plus Felix Da Housecat och Spooky. Lägg till Metropolis och vi har årets kanske bästa album om de låtarna kommit i år. Samtidigt är avslutningen med Steamroller, Snapshot och Scaler imponerande tråkig.

Skiva två lovar gott, har rejäla höjder, men trampar samtidigt lite vatten. Sensuality, Poesie, alldeles för korta Dreamsequence, Enamoured (med Falke igen) och allra mest Lightning hade inte skämts för en plats bland mästarna på första skivan. Övriga låtar är långtifrån dåliga, men…, tja, lite mycket yta och lite för lite innehåll.

Den stora besvikelsen är däremot remix-skivan. Jag minns faktiskt inte att jag tyckte att de av remixerna som jag hört tidigare var så intetsägande, men nu känns faktiskt de flesta rätt… tråkiga. Det är namn som Tracey Thorn, Roisin Murphy, Air, Robbie Williams och Moby som stuvas om. För det mesta till oinkännlighet. I sig inte fel, men ska man byta kläder på en låt ska man ha några nyuppsydda kreationer att ta till som kan leva på egen hand. Att bara förlita sig på världens schysstaste åttiotalsljudpark räcker inte i de lägena. Bäst funkar lite otippat LCD Soundsystems North American Scum i den här samlingen.

Tre skivor. Tre timmar musik. Det är klart att det blir mastigt. Det hade det blivit även om det varit bra hela vägen.

Det finns en tvåhandfull galet bra grejer här. Men mindre av Kris Menace signum den här gången hade helt klart smakat mer.