Förlora hjärnceller/starta en pogo/armbåga tönten som pogar i närheten väldigt hårt/få problem.

Ja. Det skulle vara löjligt enkelt att angripa Pistol Mob från en väldigt klyschig vinkel, framförallt eftersom det är ungefär det här jag blir sugen på när jag lyssnar på Close Enough. Spela gitarr kan jag inte, så jag är inte bekväm med att larva mig med luftinstrument. Frågan är väl fortfarande om det överhuvudtaget är intressant att angripa punkrock med alla analytiska instrument i högsta hugg. Energin som resultatet producerar ligger långt ovanför orsakerna. Och då var vi där igen. Det öppna målet. Den breda vinkeln.

För det är ett faktum att Close Enough får mig att känna mig som Jokern (ja, snubben med smetigt läppstift som undrar varför alla är så allvarliga), utan att för den skull gå in på eventuella psykopattendenser. Pistol Mob har inte alls den gryniga, grådisiga, avskalade, rent dystopiska ton som brukar vara återkommande drag hos de punkband undertecknad gillar. Allt är inte så överdjävligt, apokalypsens fyra ryttare står inte för dörren. Men det betyder inte att allt är en dans på rosor, utan någonstans däremellan. Därav det frustrerade, besatta skrattet. Det är en slags Svensson-destruktivitet, absolut, men samtidigt ganska givande i allt det kluvna. I enlighet med detta låter också sångaren Stefan Lönn ibland som att han försöker kväva antingen ett cyniskt skratt eller en sur rap, förmodligen båda, lite samma känsla som man då och då kan få av Henry Rollins.

I grunden är soundet mer amerikanskt än brittiskt, mer muskulöst, utan avigheter. På skiva låter Pistol Mob visserligen en aning fylligare än live, då de valt att plocka in den bas som vanligtvis inte ingår i uppställningen, men det är inte frågan om några extrema förändringar. Vad gäller livedelen vågar jag för övrigt mig på att utnämna dem till det enda band jag sett klara ett strömavbrott med hedern i behåll. Och i slutändan är det väl svänget som är det viktiga, om man ska våga sig på ett såpass banalt adjektiv. Vare sig man tittar på den mer klassiska If You Want Me To, punkiga Wasted Weekend eller min nuvarande favorit Mood Swing Galore, så finns det där. Pistol Mob själva kallar det för punkrockvirus, och de har nog rätt. Även om fjorton låtar kan verka mycket, så blir man snarare förvånad när skivan faktiskt tar slut, eftersom det genomgående är en underhållande resa.

Dessutom är det skönt med korkad musik. Eller, inte korkad som i ordets mest grundläggande betydelse, men med avsaknad av pretentioner. Korkad på ett bra sätt. Det finns ingen politisk agenda eller intellektualism, inga teoretiska manifest på egenpåhittade språk eller osynliga bandmedlemmar på Close Enough, och det kan man tillåta sig. Gå på känsla. Punkrocksvenneångest räcker nog så långt.