Det jag funderar över när jag lyssnar på Anna Järvinens andra skiva Man var bland molnen är vad alla manliga svenska artister håller på med? För det enda de verkar duga till är att stå i bakgrunden när briljanta kvinnor tar över helt och hållet.

2007 släppte Anna Järvinen sin första soloskiva på lilla Häpna. Det var en skiva som var med mig en stor del av året som följde, en debut som var starkare än många andra. Hon lät så nära då, skör och som att hon var därtill nödd och tvungen.

Nu ett och ett halvt år senare har hon samlat sig till något som mer känns som en styrkeposition. Hon står fortfarande utanför och ser in; ser bakåt.

Gustav Ejstes håller i taktpinnen för bandet, ungefär som förra gången även om hans roll blivit tydligare nu. Han har producerat och spelar piano, orgel, flöjt, slagverk, trummor på olika spår. Han lämnar också över instrumenten där det är relevant. Och han gör det så mycket bättre än när han är för sig själv. Det är Anna Järvinen. Det är hon som får det att hända. Det är hon som får Dungen att bli uthärdlig, mer än uthärdlig, bra (tro på fan).

Och det är där mina tankar cirklar. Hur gick det till? Fever Ray, Veronica Maggio, Marit Bergman, El Perro Del Mar, Lykke Li, Frida Hyvönen, Hello Saferide, Anna Ternheim och Anna Järvinen. Vilka manliga soloartister kan mäta sig? Menlösa Markus Krunegård, trivselklubbens ordförande Emil Jensen, Nordpolen (kommentar överflödig) eller Joel Alme? Många av kvinnorna har använt sig av män för att åstadkomma en del av vad de gjort de senaste åren, men det är enkom deras förtjänst att de kommit så långt. Det spelar inte ens någon roll om jag gillar resultatet av vad de gjort musikaliskt, jag konstaterar ändå att de går längre än alla sina manliga kollegor i alla riktningar som soloartister.

Det allra bästa med Anna Järvinen är hennes krångliga sångmelodier som hon knölar ner sin lyrik i, utan att det låter besvärligt alls. När jag läser texterna medan jag lyssnar får jag inte ihop hur det kan låta så naturligt som det gör när jag bara lyssnar. Det kanske är hennes språkliga arv som gör att hon inte stoppats av konventionerna.

jag sa
javisst, jag
är full av all tänkbar brist

sedan gick
jag och ju mer jag gick,
desto mer jag fick

Sosial kompetens

Hennes röst är som en stark viskning. Hon sjunger som på den sista utandningen. Och när hon drar efter andan är det en starkare textrad än många av de som uttrycks. Anslaget är lätt lätt lätt, även när det är starkt som i skivans allra bästa, i Är det det här det hela handlar om?. Där kan vi utse en av av årets låtar, redan nu.