När pojkvännen har gjort slut, marsvinet har dött och allt känns förgängligt kan man trösta sig med att lyssna på garagerock. Det är kanske inte lika vedertaget som vodka och vämjelse, men det är minst lika effektivt. Det får nämligen att inse att det faktiskt finns saker som alltid kommer att bestå. Som just garagerock, en genre vars popularitet verkar stå emot även de mest dramatiska konjunktursvängningarna. Jag kan nästan sätta min lillebror på att det om hundra år kommer att sitta en butter, långhårig kille i jeansjacka på huk framför någons skivsamling – eller interstellärt gångbara mp3-spelare – och säga ”det är ju inte direkt Nuggets”.

Los Angeles-baserade The Chelsea Smiles hör till de som har hämtat lite mer inspiration från glammig protopunk, typ New York Dolls, än från de soulvurmande kultbanden som var garagerockens grundlagsfäder. Här är det attitydstinna gitarriff och skinnjackor som gäller, och man har mer gemensamt med The Hellacopters än med The Sonics. Kanske inte så förvånande med tanke på att gitarristen Todd Youth har ett förflutet i Danzig, kända som det enda band i världshistorien som låter exakt som öl smakar.

Man har alltså en stabil referensgrund att stå bredbent på, och det märks att bandet är väl bekanta med sitt territorium. Youth klockar in det ena självklara riffet efter det andra, och här finns ett knippe spår som hade fungerat utmärkt i flesta läger där osnutna slynglar med Flying V-gitarrer går hem. Att det inte är originellt för fem öre kan man räkna ut med ett lillfinger, men när det gäller sådant kan ett band med det här energikapitalet komma undan med det mesta. Och vad var det nu vi konstaterade om garagerockens ontologi? Just det.

Men det finns tyvärr ett problem med skivan – sångaren, Skye Vaughan-Jayne. Han låter inte alls som den moderna motsvarighet till Iggy Pop eller David Johansen som han med all logik borde vara. Istället för snitsiga primalskrik har nämligen Vaughan-Jane specialiserat sig på ett slags krampaktigt och gutturalt kväkande. Det landar någonstans mellan Chris Cornell och reklamradiokanalen Bandit, två riktiga ondingar i rocksammanhang. Och det är, tråkigt nog, en ganska rejäl betygssänkare för en i övrigt perfekt formstöpt skiva. Man kan inte helt och hållet ta till sig The Chelsea Smiles. Det känns som att man har keps på sig. Och svettband. Svettband!

Men visst. Trots att det är svårt att komma förbi de fula accessoarerna kan man ändå njuta en hel del av musik som är så här inbiten och konventionell. Man behöver inte ens vara butter, långhårig och ingrodd, och man behöver definitivt inte ha koll på allt som har släppts på Big Beat. Bara man har den minsta förkärlek för gitarrer och poserande har man faktiskt alla förutsättningar att ha 40 ganska roliga minuter i The Chelsea Smiles sällskap.