Min kontakt med musiken från Mali är tämligen begränsad. Första gången jag visste att jag lyssnade på den var när jag tog del av Damon Albarns resebeskrivning i toner i början av 00-talet. Sen dess har jag lyssnat på Amadou & Mariam (som fått skit för att de låter för europeiska efter samarbeten med Manu Chao och nämnde Albarn) och något enstaka med Toumani Diabaté. Och där tar det stopp.

Oumou Sangaré heter sångerskan jag lyssnat på för första gången den senaste månaden. Hon sölog igenom med dunder och brak när hon släppte sitt debutalbum 1989. Seya är hennes första album med nyproducerat material på tretton år (2004 släppte hon en samling). Frånvaron har mest varit i västs ögon. Hemma i Afrika och Mali har hon inte legat på latsidan, där driver hon, hotell, lantgård och har till och med gett sig in i bilbranschen med storsäljande stadsjeepen Oum Sang. Att hon inte lever av konsten allena står klart.

För en någon som likt jag är nybörjare på området malinesisk musik tar det lite tid att vänja sig vid den. Sangaré håller sig betydligt nämre traditionen än Amadou & Mariam. Här finns ändå gott om krokar in för den som lyssnar med öppna öron. Jag kan höra hur Fläskkvartetten i perioder måste ha hämtat näring ur Malis musik, både i stråkar och rytmer. I mitt personliga favoritspår Wele Wele Wintou ligger en tjock funkbas lika tät som timman från det fylliga blåset. Låten är en direkt uppmaning till Timbuktu och Damn! att åka på studieresa inför en uppföljare till Alla vill till himmelen men ingen vill dö.

Att inte förstå texterna är i fallet Oumou Sangaré att tappa en stor del av upplevelsen. Hon har ett rykte om sig som både kontroversiell och frispråkig, med en stark röst för de afrikanska kvinnornas situation. Trots att jag inte förstår orden är det lätt att känna både värmen och det ibland uppgivna klagandet i hennes röst. Strupen är full av känslor och de snygga körarrangemangen förstärker effektivt budskapet.

Förmodligen handlar det om min ovana, men att lyssna på Seya från början till slut blir en något övermäktig prövning. Ett par av spåren spelar jag gärna fler gånger, som helhet blir det utan stöd av orden något enformigt.