Intuition börjar trist. Kanye West, Lil Wayne och T-Pain får vara med och de vräker som vanligt ur sig jobbiga autotunade verser och refränger över tillhörande beats som skulle kunna vara en robots magkurr. Det är nog svårt att stanna mer inom ramarna för dagens mainstream än så. Dock måste jag erkänna att både Lil Wayne-gästade Number One och Digital Girl där både Kanye West och The-Dream är med har potential i grunden. Hur intensivt jag än önskar att Jamies riktiga röst ska tvinga bort autotunen så kvarstår den, och det som hade kunnat vara ett par höjdarlåtar förstörs nästan totalt. Efter bottennappet Blame It där T-Pain gör sitt allra sämsta vänder det dock.

Skivan förvandlas från oinspirerad R&B till något åt det mer souliga hållet. Allra bäst blir det på She Got Her Own, remixen till Ne-Yos Miss Independent där Foxx, Ne-Yo samt skönrapparen Fabolous gör riktigt bra insatser. Det är en fantastiskt bra ballad, med en bra och uppiggande text. En av 2008 års allra bästa låtar om du frågar mig. På de nio låtar som följer tar Jamie hand om micken helt själv, förutom på Freak’in Me där Floetrys frontfigur Marsha Ambrosius gästar. Freak’in Me är en av skivans höjdpunkter, och är i samma klass som duetten med Mary J. Blige från 2005 års Unpredictable.

Redan 1994 släppte den då hyllade unge komikern sitt debutalbum, Peep This, och sedan dröjde det alltså till 2005 innan det blev en comeback i studion. Sedan dess har Foxx med otaliga gästspel på ofantligt många hiphopplattor klargjort att han nu är lika mycket en sångare som en Oscarsvinnande skådespelare. Intuition innehåller det delar av det bästa som Foxx har gjort hittills i sin musikkarriär. Han växlar mellan smördrypande sliskiga ballader, frispråkig mjukporr och kärleksfull soul. Det är lagom omväxlande samtidigt som det håller sig inom den genre som Foxx passar mycket bra i. Tempot är ständigt lågt, men höjs en aning från och till. En del låtar är något trista och sådana som man gärna skippar för att istället njuta av guldkornen (cred till Tricky Stewart som har bidragit med många fina produktioner). I helhet överväger de bra låtarna de dåliga på albumet, och den katastrofala autotunehärvan i början blir som bortblåst. Lätt att glömma är även skivans två första låtar. Första spåret, och första singeln från albumet, Just Like Me gästas av T.I. och det är en lättlyssnad hit. Den följs av funkiga I Don’t Need It där Foxx ändrar röstläge och tar oss tillbaka i tiden.

Jag har aldrig charmats av Jamie Foxx. Kanske beror det på att han har spelat en del dryga rollkaraktärer i sin imponerande filmkarriär, eller så är det bara lätt att döma ut kvinnojagande balladsångare till respektlösa players. Efter att ha lyssnat mycket och noga på Intuition skulle jag väl fortfarande inte kalla mig för charmad, men respekt för Foxx artisteri och person har jag absolut. Intuition innehåller till vissa delar väldigt bra musik, och det finns en handfull låtar som jag redan har skapat ett litet beroende av.