Det är modernt men framför allt generöst gjort av Parker Lewis att lägga ut sitt självbetitlade album för nedladdning. I dessa bråda dagar då ipred-lagen gör musiktjuvar nervösa finns det mycket för en artist att tjäna på ett sådant agerande. Inte direkt ekonomiskt men ur en etableringssynpunkt. Att han dessutom har valt bort Myspace är antagligen ett ställningstagande mot Rupert Murdoch och hans mediekonglomerat News Corporation vilket i sig är en fin tanke. Skivbolaget vid namn Mad For It har för övrigt sin slogan:
”Vi vet våra fiender, Vi kan definiera våra vänner, Det enda vi kan göra är att fortsätta” (författarens översättning).

I avsaknad av Jens Lekman låter det här riktigt mysigt. Fina stråkar i kombination med glittriga ljud är en ständigt återkommande ljudbild på skivan. Dock har Emil Johansson inte riktigt lika finstämd pipa som tidigare nämnda. Hans röst lutar istället mer åt det nakna, det som i folkmun kallas indie.

Musiken i sig är väldigt svävande. Inte i bemärkelsen att det hänger löst på något sätt utan att känslan jag får av att lyssna kan hänvisas till känslan av att flyga. Denna känsla börjar redan i första spåret och hänger sedan med hela skivan igenom. Det är antagligen kombinationen mycket reverb på sångrösten och de ständigt återkommande stråkarna som ger mig denna känsla. Produktionen är dessutom väldigt lekfull vilket i sig är ett stort plus.

Men samtidigt som gratis är gott så är underbart kort. Endast åtta låtar innehåller skivan som dock ger mersmak men också avsaknad av den fullständighet som betecknar ett fullständigt album. Gemensamt för många låtar är att de börjar väldigt starkt för att sedan byggas upp mer och mer ju längre in i låten man kommer. Parker Lewis sätt att avsluta låtarna på har dessvärre lite kvar att önska.