dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Antony & the Johnsons: The Crying Light
The Crying Light (album, cd) Antony & the Johnsons
2009
Secretly Canadian
6/10

Vill krypa upp och lyssna

För ett par år sedan väcktes en vän till mig av ett telefonsamtal mitt i natten. Det var hans åldrige farfar som ringde, och han var i tårar. Farfadern, en norrländsk folkhemskommunist som vanligtvis var lika sammanbiten som en Påskö-staty, hade suttit uppe och tittat på TV och råkat fastna framför Musikbyråns inspelning av Antony & the Johnsons konsert på KB i Malmö 2005. ”Där satt han, den där fule jäveln, och han sjöng som, som …”, sade farfadern och darrade på rösten. ”Det var det vackraste jag någonsin hört. Har du hans skiva?”

Min väns farfar är inte ensam om att ha utnämnt Antony Hegarty till vår tids största musikaliska geni. Och man förstår varför – det är nästan omöjligt att inte bli berörd av Antony och hans absurda uppenbarelse. I vad som närmast skulle kunna beskrivas som en androgyn jättebebis ryms nämligen en röst med nästintill utomjordiska kvaliteter. Som Nina Simone och Tindersticks-sångaren Stuart Staples före honom har Antony förmågan att få en att vilja släppa allt man har för händer, lägga sig ner på marken och bara lyssna. Hans säregna röst och vibrato slår an någonting djupt inom en, och det är bara att konstatera att denna 38-årige transvestit är den fysiska manifestationen av begreppet gospel.

Och nu, 2009, är det alltså dags för en uppföljare till den fyra år gamla genombrottsskivan I am a Bird Now. Det är ett mycket knepigt projekt, då den senare blev så uppmärksammad att det inte vore det minsta konstigt om Antony gjorde en Jakob Hellman och dukade under av prestationsångest. Men nu har The Crying Light landat i skivaffärerna, och tanken är alltså att den ska vara den logiska och minst lika geniala fortsättningen på ett av 2000-talets preliminärt bästa album.

Det är den naturligtvis inte.

Mycket är intakt sedan tidigare. De introverta texterna, de sofistikerade stråkarrangemangen och Bryan Ferry-vibratot står lika starka som på förra skivan, och när Antony tar ton i första spåret Her Eyes Are Underneath the Ground går det en lycklig rysning längs med ens ryggrad. Det här, tänker man, är Guds svar till Job. Man lyssnar igen, och även om förtjusningen inte direkt försvinner börjar man misstänka att man kanske hörde isen krackelera ett par hundra meter bort. Vid tredje lyssningen börjar man skruva på sig, och när man sätter i skivan en fjärde gång är det med stigande vemod. The Crying Light är, helt enkelt, inte så himla rolig.

Antony har sagt att skivan handlar om människans förhållande till naturen. Hade det kommit från vem som helst förutom just herr Hegarty hade det varit den sortens uttalande som får en att avskriva personen all förmåga till seriositet och gott omdöme, men Antony hade nog kunnat få en Regina Lund-cover att kännas djup och innerlig. Och visst, känslan infinner sig direkt och stannar tills sista spåret klingar ut, men man man kan ändå inte låta bli att ifrågasätta hur många av låtarna som hade kunnat stå för sig själva. De flyter ihop till en slags nyspiritistisk massa, och det är egentligen bara sublima Kiss My Name och kanske Epilepsy Is Dancing som når de höjder som man vet att Antony kan och brukar befinna sig på.

Som på så många andra skivor skapade av artist med ett så eget uttryck som Antony är det egentligen inte utformningen det är fel på. Det rör sig om ett väldigt stabilt grundhantverk. Skivan är aldrig i närheten av att vara dålig, och det står klart att dess upphovsman är en konstnär som har hittat sin plats i världsalltet. Men om det inte hade varit för att Antonys röst kan bringa den manligaste Per Albin-spillran i tårar hade det varit en ganska seg historia vi har att göra med.

Men den är ju ändå där, rösten. Och hur skeptisk jag än ställer mig till den etnoporriga kammarpopen som de flesta låtarna på The Crying Light företräder kan jag inte för en stund låtsas att jag inte blir djupt berörd av Antony och hans skapande. Nej, det gör faktiskt inte så mycket att jag aldrig kommer att lyssna på den här skivan så länge I am a Bird Now finns. För så länge Antony vill berätta, vill jag krypa upp i hans knä och lyssna.

Rebecka Ahlberg

Publicerad: 2009-01-18 00:00 / Uppdaterad: 2009-01-18 11:40

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4920

24 kommentarer

NEJ, den rösten kan man faktiskt tycka illa om, jag tycker den är pretantiös på gränsen till parodisk och jag har flera gånger försökt lyssna/höra/uppleva det många andra säger ska finnas i denna artist men det knyter sig nånstans för mig.
Det blir bara FÖR mycket när han skakar hela tiden.
Kul för alla ni andra att kunna njuta men jag får fortsätta leta..

Medlem 2009-01-18 10:47
 

etnoporriga kammarpopen ?

Medlem 2009-01-18 12:14
 

Bra recension. Jag har inte hört skivan än men nu kommer väl tyvärr min första lyssning färgas av att jag har läst din recension.

Paul Ramone Oregistrerad 2009-01-18 12:28
 

Som tur är har jag både Nina Simone och Tindersticks så jag borde klara mig…

Medlem 2009-01-18 12:44
 

Vad spelar det för roll om inte låtarna på en skiva kan stå för sig själva? Löjligt. Det är ett underbart album, inte ”I am a bird”-underbart, men 9/10 in heaven-underbart.

Sen är omslaget ett av världshistoriens bästa.

Medlem 2009-01-18 13:21
 

Han är ingen utomjording, det hör ni väl?

Medlem 2009-01-18 14:48
 

Anledningen till att jag reagerar på alla hyllningar är att jag tycker det är märkvärdig lite bakom den där rösten, bara en teatralisk snubbe. Lars Demian brukar få skit för samma sak och jag håller nog inte honom för att vara en så mycket sämre artist (nu har jag nog skitit i det blå skåpet men ibland ska man säga vad man tycker).

Och ibland ska man vara tyst (min andra hjärnhalva som är orolig över vad det är jag missat kommer in ibland och tystar mig).

Medlem 2009-01-18 15:10
 

Antingen berör en röst mitt hjärta eller så gör den inte det.

Medlem 2009-01-18 16:08
 

Vad det beror på skiter jag i att analysera

Medlem 2009-01-18 16:10
 

det är jävligt svårt att ta er på allvar på det här stället, ni kastar ut fruktansvärda betyg till höger och vänster men i fallet att antony & the johnsons jämställs med jamie foxx vill jag påpeka att smaken inte är som baken. en människa som uppskattar the crying light kommer att gå genom livet relativt gonomtänkt med någonslags relation till omvärlden medan någon som lyssnar på jamie foxx vaknar varje morgon, ställer sig i ett parkeringsgarage och dunkar huvudet i väggen samtidigt som han kissar ner sig och skrattar hysteriskt. ursäkta formuleringen men ibland blir man arg…

haakon Oregistrerad 2009-01-18 23:01
 

Vem har jämställt Antony med Jamie? De två texterna skrevs av två olika skribenter.

Och min egen omvärldsrelation klarar sig bra utan Antony Hegarty, bättre till och med faktiskt.

Tomas Lundström Redaktionen 2009-01-18 23:33
 

enligt mig defineras bra musik av den som mest precist kan uttrycka exakt den känslan han vill förmedla och där leverar antony rysningar, jamie är ju bara en rupert murdoch rik version av kevin borg. om olaglig fildelning skulle göa det helt omöjligt att tjäna pengar på musik skulle jamie nog se till att miami vice blev en trilogi medan antony skulle fortsätta skriva musik som alltid kommer att vara relevant helt oberoende av modenycker.

haakon Oregistrerad 2009-01-18 23:44
 

angående de två olika skribenterna är att överhuvudtaget recensera jamie som att låta nazister skriva ledar-sidan i dn.

haakon Oregistrerad 2009-01-18 23:47
 

Man får inte sälja mer än X antal ex, för att vara trovärdig, haaaaaaaaaakooooon?

Jonas Wergeland Medlem 2009-01-19 00:08
 

du får ta och läsa om ovanstående, jag nämnde aldrig försäljningssiffror

haakon Oregistrerad 2009-01-19 00:17
 

Bra haakon, det är viktigt med musik, jag är inte ironisk nu. Fortsätt…

Medlem 2009-01-19 10:05
 

Alltid skolgårdsromantik i detta kommentatortsfält.

Gorillan Oregistrerad 2009-01-19 10:30
 

Det måste ha varit något visst med studion på ”I am a bird now” för t.o.m. Boy George lät ju helt fantastisk på den. Vad gäller Antony Hegarty har han sina stunder men likt Rönnblom upplever jag ibland hans röst som pretentiös och jobbig. Tycker man möjligen om hans röst lite extra för att han är en rätt sorglig skepnad? Den ”fantastiska” tolkningen av Beyoncés ”Crazy in love” ifrån Dalhalla har jag aldrig begripit mig på. Jag blir väl mer full av skratt än imponerad då jag hör den. Men likväl innehåller ändå ”I am a bird now” en handfull riktiga pärlor.

För övrigt är det kul med tre nytillskott på redaktionen.

Medlem 2009-01-19 14:29
 

Roligt också det här faktumet (ett exempel här ovan) att många så ofta drar till med en koppling till nazismen (eller Hitler) när man vill statuera en ståndpunkt eller jämföra någon annans resonemang. Referensramar, någon?

Medlem 2009-01-19 14:32
 

Lex internet: Ta valfri diskussionstråd i valfritt diskussionsforum på internet och låt den löpa länge. Förr eller senare kommer ”Hitler” och/eller ”nazism” dyka upp. Här behövde vi inte ens vänta särskilt länge.

Ola Andersson Redaktionen 2009-01-19 15:45
 

Godwins lag formulerades faktiskt så tidigt som 1990:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Godwins_lag

Lamont Dozier Oregistrerad 2009-01-19 15:54
 

Tack. Kom inte ihåg vad lagen egentligen hette.

Ola Andersson Redaktionen 2009-01-19 16:27
 

jag försökte länge hitta en annan bättre referens men nazismen är nog den tydligaste distinktionen av något alla tycker illa om. jag hade tänkt ge mig på dyslektikerna men de är ju en harmlös grupp som jag biland tror mig tillhöra. angående Pertali som använder pretantiös som ett negativt ord. jag kan inte saol´s definition men innebär inte pretantiös att man tar något på allvar, borde man inte göra det med musik?

haakon Oregistrerad 2009-01-19 23:49
 

Pretentiös (stavningen!) betyder enligt Nationalencyklopedin:
Intellektuellt anspråksfull i en utsträckning som det inte finns täckning för; fordrande.

I min värld finns det inget fint alls med att vara ett pretto.

Godwins lag! Shit vad häftigt! Så fick man lära sig något idag också. Tackar, tackar!

Medlem 2009-01-20 17:32
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig