För ett par år sedan väcktes en vän till mig av ett telefonsamtal mitt i natten. Det var hans åldrige farfar som ringde, och han var i tårar. Farfadern, en norrländsk folkhemskommunist som vanligtvis var lika sammanbiten som en Påskö-staty, hade suttit uppe och tittat på TV och råkat fastna framför Musikbyråns inspelning av Antony & the Johnsons konsert på KB i Malmö 2005. ”Där satt han, den där fule jäveln, och han sjöng som, som …”, sade farfadern och darrade på rösten. ”Det var det vackraste jag någonsin hört. Har du hans skiva?”

Min väns farfar är inte ensam om att ha utnämnt Antony Hegarty till vår tids största musikaliska geni. Och man förstår varför – det är nästan omöjligt att inte bli berörd av Antony och hans absurda uppenbarelse. I vad som närmast skulle kunna beskrivas som en androgyn jättebebis ryms nämligen en röst med nästintill utomjordiska kvaliteter. Som Nina Simone och Tindersticks-sångaren Stuart Staples före honom har Antony förmågan att få en att vilja släppa allt man har för händer, lägga sig ner på marken och bara lyssna. Hans säregna röst och vibrato slår an någonting djupt inom en, och det är bara att konstatera att denna 38-årige transvestit är den fysiska manifestationen av begreppet gospel.

Och nu, 2009, är det alltså dags för en uppföljare till den fyra år gamla genombrottsskivan I am a Bird Now. Det är ett mycket knepigt projekt, då den senare blev så uppmärksammad att det inte vore det minsta konstigt om Antony gjorde en Jakob Hellman och dukade under av prestationsångest. Men nu har The Crying Light landat i skivaffärerna, och tanken är alltså att den ska vara den logiska och minst lika geniala fortsättningen på ett av 2000-talets preliminärt bästa album.

Det är den naturligtvis inte.

Mycket är intakt sedan tidigare. De introverta texterna, de sofistikerade stråkarrangemangen och Bryan Ferry-vibratot står lika starka som på förra skivan, och när Antony tar ton i första spåret Her Eyes Are Underneath the Ground går det en lycklig rysning längs med ens ryggrad. Det här, tänker man, är Guds svar till Job. Man lyssnar igen, och även om förtjusningen inte direkt försvinner börjar man misstänka att man kanske hörde isen krackelera ett par hundra meter bort. Vid tredje lyssningen börjar man skruva på sig, och när man sätter i skivan en fjärde gång är det med stigande vemod. The Crying Light är, helt enkelt, inte så himla rolig.

Antony har sagt att skivan handlar om människans förhållande till naturen. Hade det kommit från vem som helst förutom just herr Hegarty hade det varit den sortens uttalande som får en att avskriva personen all förmåga till seriositet och gott omdöme, men Antony hade nog kunnat få en Regina Lund-cover att kännas djup och innerlig. Och visst, känslan infinner sig direkt och stannar tills sista spåret klingar ut, men man man kan ändå inte låta bli att ifrågasätta hur många av låtarna som hade kunnat stå för sig själva. De flyter ihop till en slags nyspiritistisk massa, och det är egentligen bara sublima Kiss My Name och kanske Epilepsy Is Dancing som når de höjder som man vet att Antony kan och brukar befinna sig på.

Som på så många andra skivor skapade av artist med ett så eget uttryck som Antony är det egentligen inte utformningen det är fel på. Det rör sig om ett väldigt stabilt grundhantverk. Skivan är aldrig i närheten av att vara dålig, och det står klart att dess upphovsman är en konstnär som har hittat sin plats i världsalltet. Men om det inte hade varit för att Antonys röst kan bringa den manligaste Per Albin-spillran i tårar hade det varit en ganska seg historia vi har att göra med.

Men den är ju ändå där, rösten. Och hur skeptisk jag än ställer mig till den etnoporriga kammarpopen som de flesta låtarna på The Crying Light företräder kan jag inte för en stund låtsas att jag inte blir djupt berörd av Antony och hans skapande. Nej, det gör faktiskt inte så mycket att jag aldrig kommer att lyssna på den här skivan så länge I am a Bird Now finns. För så länge Antony vill berätta, vill jag krypa upp i hans knä och lyssna.