Utan minsta tillstymmelse att förneka sig tar detta Gävlegäng sig an garagerockkostymen med alldeles för uppenbara blinkningar till genrens ledstjärnor. Att sedan likriktning mer eller mindre blivit ett självändamål inom nämnda genre är, å ena sidan, förståeligt – att överträffa The Stooges, The Cramps eller The Sonics är omöjligt – och, å andra sidan, beklagligt. Det går att uppgradera sig och inte stirra blint på forna hjältar. Och The Scrags lyckas. Till viss del.

Självbetitlade debuten sprudlar av spelglädje och däri ligger hemligheten, det som gör att jag allt som oftast kan bortse från riffstölderna och Roky Erickson-passningarna. Att det är just en debut, oförstörd musik mil ifrån business-tänk. Bara rawk. Emellanåt förbannat fin sådan dessutom.

Låtarna bärs fram föredömligt av sångaren Antonio Fryk och hade man inte vetat bättre skulle man kunna tro att han hade kniven på strupen när denna skiva sattes på pränt, så pass bra sjunger han. Vilket är en oerhört viktig komponent i ett band av denna kaliber. Sådana okonventionella metoder tvivlar jag på att teknikerna Ulf ”Rockis” Ivarsson och Christian Edgren tagit till, men med tanke på deras tidigare meriter (bl.a. bob hund, Thåström och Olle Ljungström) inbillar jag mig att de vet hur en slipsten som The Scrags ska dras.

Influenser av ovan nämnda Roky Erickson och Misfits återkommer oavbrutet genom skivan och främst genom texterna. Twist at the Graveyard, Texas Chainsaw Massacre och In the Devils Hands är tydliga exempel på det. Hjärndött? Absolut. Underhållande? Jodå.

Men att skivan, enligt pressreleasen, ”snurrar i 666 varv/min och skickar din läsares laserstråle rätt upp i rektum” och därmed antagligen skulle vara fantastiskt bra är inget jag relaterar till.