Det är ofrånkomligt att göra jämförelsen med Studio när Dan Lissvik släpper sin solodebut. Inte bara på den självklara premissen att han utgör ena halvan av duon utan framförallt för att man så väl känner igen allt från anslaget, den mjuka gitarren och percussionrytmerna till det gungande malande groovet.

Men även om mycket av duons patenterade sound går igen tonar Lissvik ner svulstigheten, drar ner på tempot och beger sig ut på en överlag betydligt mer introvert resa. En resa där Lissvik själv ibland mest verkar ha hängt med och istället låtit musiken styra mot något obestämt mål. På vägen dit plockar han upp tangoklingande gitarrer, orientaliska melodier, tablas och en rejäl dos av den mest beslöjade dub.

Men trots all sparsamhet i allt från instrumentering till produktion så händer det mer än vad musiken först ger sken av. Små ständiga, nästan omärkliga riktningsförändringar någonstans mitt i ett fluffigt psykedeliamoln. Eftertänksam stämningsmusik som bara hänger kvar mitt i rummet utan att släppa taget. Aldrig påträngande, ständigt intressant.

Så även om Lissvik har ett inte alltid särskilt melodiöst och avgränsat uttryckssätt finns det samtidigt till synes inga gränser för hans egen variant av balearisk västkustpop.