I dagarna släpper mexikanske Murcof det stycke han komponerade till och framförde på den årliga ljud-, ljus- och vattenfestivalen vid Versailles slott, Les Grandes Eaux Nocturnes, förra sommaren.

De senaste åren har Murcof förgyllt mina högtalare med Martes, Utopia, Remembranza och Cosmos. Hans murriga, men konkreta musik har alltid varit livfull bakom sin processerade ljudbild. Här är anslaget likt, men resultatet ganska annorlunda.

Den musikaliska delen av festivalen var elektronisk till tema förra året och man beställde ett verk från Murcof som skrev och komponerade. Två veckor innan festivalen testade han att framföra verket på plats. Genrepet ackompanjerades av ösande regn och något kändes fel. Alla instrument som spelats och samplats till skivan är 1600-talsbarockinstrument – som gambas, cembalos och flöjter – för att passa till platsen, men väl där lät det fel. I en intervju har han sagt: The location demanded a different approach: more openness, more time for the sounds to develop and for them to resonate in that big space.

Så han åkte hem började om igen. Arrangerade om, satte nya följder och benade upp verket till något nytt. Jag vet inte riktigt vad han såg på slottet i Versailles, men det verkar inte ha varit någonting bra.

Det snart tolv minuter långa introt möts av Louis XIV:s demoner och fortsätter med en lektion för framtiden och ett farväl till gamla sätt. Det är ganska obehagligt i tonen. En kvinnlig mezzosopran kallar och lockar, ett nålpiano svarar och tonas ut i ett murrigt elektroniskt eko. Det är suggestivt och drömskt, men med en ytterst obehaglig känsla. Regnet från genrepet möter vi i skogens död och även om det ligger en hoppfullhet i den artifiella trädgårdens vår är den omgärdad av hot.

Men oavsett vilket befäster Fernando Corona sin ställning som en musikalisk kraft att lyssna till.

Något som dessutom bekräftas av hans samarbete med schweiziska trumpetaren Erik Truffaz som precis släppts på Blue Note, Mexico (Avec Murcof).