Joey Burns i Calexico på Nalen, 25 oktober 2008.
Bild: Pär Kjellén, rockfoto.nu

Oktoberregnet öser ner utanför när Joey Burns, sångare, gitarrist och låtskrivare i Calexico kryper upp i en av de röda plyschsofforna i Vegas foajé. Hes och trött men på gott humör.

Det är några timmar kvar till spelningen i Köpenhamn som är den nästnäst sista på en tre veckor lång Europaturné. Hyllade albumet Carried to Dust släpptes för några veckor sedan. Under oktober har de kuskat Europa runt och om några veckor väntar en lika lång USA-turné.

Ändå turnerar Calexico inte lika mycket som förr. Istället försöker de lägga mer tid på inspelningar och det ständiga jakten på nya upplevelser genom nya projekt och ny musik.

Vi träffas för att prata om inspelningsteknik, utforskandet av nya instrument och ljud, och berättelser.

Berätta om hur er inspelningsprocess ser ut.
– Jag antar att det som är viktigast för oss är ett riktigt bra ljud och en bra inspelningsmiljö. Vi har spelat in varje album, till största del, i Wavelab Studios. Det är en väldigt trevlig studio, en massa instrument hänger på väggarna, det finns drivvis av keyboards och förstärkare, hur mycket vintage-prylar som helst. Studion är både analog och digital och det ligger i Tucsons centrum så det är lätt att ta sig dit.

Spelar ni in analogt också?
– Vi gör både och. På det här albumet har vi spelat in både digitalt och analogt. Och när vi mixar, mixar vi ner det på band också. Även om vi mixar digitalt kör vi ner slutmixen på band. För mig är stämningen – atmosfären i rummet – viktig. Samspelet mellan John Convertinos trummor och min gitarr eller bas.

Inspelningsprocessen startar tillsammans med Convertino som Joey Burns en gång grundade bandet med. De går in i studion för att skriva låtar. Burns tar med sig några idéer eller en text som behöver en melodi och så formar de materialet tillsammans. Gärna med hjälp av instrument de aldrig använt förr.

Är det viktigt för er att utforska nya instrument?
– Det är en viktig del av alltihop. Det kan vara att vi hittar en gammal virveltrumma från femtiotalet, John dyker ofta upp med sånt, nån gammal Ludwig och så får vi en massa idéer från det. Eller att vi använder den pentatoniska skalan, som finns i mycket av den asiatiska musiken. Som i Two Silver Trees där Nick Luca, som hjälper oss mycket vid inspelningarna, hade arbetat med ett band i Tucson som använde en guzheng. En guzheng är en kinesisk harpa och vi lånade den och Nick börjar spela samma melodi som pianot och klockspelet, och låten fick helt plötsligt en orkestral känsla som jag tycker väldigt mycket om.

Calexico på Nalen, 25 oktober 2008.
Bild: Pär Kjellén, rockfoto.nu

Helst spelar Burns de nya instrumenten själv men han inser sina begränsningar.

– Det finns instrument, som fiol till exempel, som jag bara inte kan spela. Men jag tycker om att spela cello och har ett speciellt sätt att spela och över åren utvecklar man en stil och ett eget sound. Men vi vill alltid lägga till nåt nytt till varje album.

Eftersom de flesta i bandet är multi-instrumentalister finns det gott om resurser. Även sångmässigt. På Carried to Dust sjunger bland annat Jacob Valenzuela, som i vanliga fall spelar trumpet.

Jag frågar om hur viktig sången är för honom personligen. Calexico är ju kända för sina otaliga samarbeten och albumen brukar krylla av gästsångare. Att sjunga är viktigt, men mest handlar det om att hitta en balans i att göra musik tillsammans med andra och få utlopp för det man vill göra. Vare sig det är att kompa någon annan, sjunga eller göra andra projekt. Som filmmusik.

Förra året kompade bandet andra artister på flera av spåren till filmen I’m Not There om Bob Dylan, och Burns spelade till och med i filmen. Just nu arbetar Calexico på filmmusiken till The Love Ranch med Helen Mirren och Joe Pesci. The Love Ranch är ett drama som utspelar sig på ett horhus utanför Reno, Nevada. James Newton Howard, som bland annat gjort musik till Batman och spelat med Elton John, har skrivit låtar som Burns, John Convertino och Nick Luca färgar med det typiska Calexico-soundet.

Berättarelementet i Calexicos musik är tydligt och vårt samtal handlar snart mest om det.

Vad är ditt förhållande till litteratur?
– Jag är ett stort fan.

Vilka historier vill ni berätta på Carried to Dust?
– Många. Det handlar mycket om känslan att vara på fel ställe. Vissa av historierna, och karaktärerna, försöker hitta någon fast punkt eller någon slags balans i den tid vi lever i. Det är mycket metaforer på albumet och flera av berättelserna tar dig på äventyr från the south-west, till Hollywood, till öknen, till vintern i Moskva…

Känner du nånsin att inspirationen tar slut?
– Ibland tappar jag fokus eller förmågan att jobba disciplinerat. Jag har en massa musikaliska idéer och jag funkar bäst när jag jobbar med andra. Det är därför vi gör så många samarbetsprojekt. Jag gillar det sociala och jag älskar att spela musik så mycket att jag ibland måste bli påmind om att ta en paus. Äta middag och så där. Vår studiotekniker, Chris Schultz, är en riktigt stor kille med rött hår och bockskägg. Jag ser ibland hur han förändras och tappar energin. Då vet jag att vi borde ätit för flera timmar sedan, men han säger aldrig nåt. Chris ser ut som en björn och Craig som äger studion påminner mig alltid om att jag måste mata björnen. Så jag försöker att jobba lite mer strukturerat.

Vi pratar om vilka de bästa historieberättarna inom dagens musik är. Burns lista är lång. Bill Callahan, Vic Chesnutt, Jeff Tweedy, Gillian Welch, Will Oldham, Tom Waits.

– De är alla viktiga. De finns så många orsaker till varför man väljer att lyssna på någon när man gör det. Olika berättare har sin plats i ens liv vid olika tillfällen. Det finns några som verkligen sätter fingret på vad det är som händer just nu. Conor Oberst till exempel är fantastisk.

Samarbetet med Conor Oberst har varit på gång men aldrig blivit av.

– Han frågade om jag ville spela bas på en av hans turnéer men jag hade inte möjlighet då. Att spela med honom är något jag verkligen vill göra. Vi har jobbat lite med Jim James och jag vill absolut fortsätta det samarbetet också. Och jag saknar verkligen Jairo när han inte är med oss på turnéerna. Förhoppningsvis kommer vi spela en del tillsammans i Europa i januari nästa år.

Jairo Zavala från Spanien sjunger på Victor Jara’s Hands från Carried to Dust. Victor Jara var en chilensk poet och politisk aktivist som mördades 1973 och låten är ännu en av de fängslande berättelserna på albumet.

Även om texterna och historierna är viktiga kan Burns inte beskriva varför han lyssnar på och skriver musik. Orsakerna och ändamålen är så många.

– Jag vet en sak. Det är att man ibland överanalyserar vad det är man tycker om eller vad det är man vill eller försöker göra. Analyserandet kommer i vägen. Den naturliga impulsen är så mycket mer ren, och försöker man påverka den så blir det, tja…

Är det svårt att inte bli för teoretisk när du skriver och spelar in…?
– Det är väldigt svårt. Därför är det skönt att ha någon som John Convertino.

… och att inte överproducera?
- Ja. Producentrollen betyder så olika saker för olika projekt och genres. Om man gjort många album kanske man vill göra något som har en stark rytm och balanserar ut tungheten, eller fokuset på texterna. Men John och jag jobbar med låtarna tills vi har en solid bas. Sen kan vi ta in olika instrument, musiker och till slut gästmusiker om det behövs. Vi får hela tiden idéer, så vi spenderar mycket tid att lyssna igenom dem och bestämma oss för vad vi ska använda, spara eller slänga.

Det finns mycket material i Calexicos idébank. Drömmarna om samarbeten med Gillian Welch och David Rawlings eller fler projekt med Jim James lurar förmodligen runt hörnet. Eller varför inte något mer med Nicolai Dunger, som Calexico för några år sedan spelade in en version av Loves Alone Again Or med? En låt som enligt Burns ”kicks serious ass”. Senast de träffades sjöng de Lille Katt tillsammans men det förstår jag inte förrän jag lyssnar på min inspelning av intervjun och hör melodin till Burns ”lilleskatt”-nynnande som drunknar i stöket från turnéteamet som dykt upp och tycker det är dags att gå vidare i programmet. Burns har verkligen inte lätt att avsluta. Han hinner grilla mig om vad min sånglärare har för tips för att inte anstränga rösten, Peter, Bjorn and John och kvällens tänkta setlist innan vi kastas ut.

Svårigheten att avsluta gör sig dock bäst på kvällens konsert. Tjugoen låtar och tre extranummer senare har Burns röst nästan försvunnit. John Convertinos förtjusande knackande har charmat scarf-prydda danskar som letar sig ut på regnblanka gator med Arizonas ökentorra trumpetslingor sjungande i öronen. För en liten stund lägger ingen märke till höststormen som slår en till marken.