Ögonblicket lämnar mig igen så märkligt
Du var så nära nyss
Kom till mig
Nu om du vågar
Var tyst!
Nu väntar tiden på en kort kyss

Nu väntar tiden

Nina Ramsby sjunger och Ludvig Berghe följer med pianot. Eller rättare sagt Ludvig Berghes piano sjunger och Nina Ramsbys röst följer. Det är det första som händer på Du har blivit stor nu [En kamp!]. De presenterar sig själva och vi möter dem båda med ens. De sätter en agenda att följa över elva spår och hela Du har blivit stor nu [En kamp!].

Jag har sett Ludvig Berghe Trio live några gånger och lyssnat på det de släppt på Moserobie, men aldrig riktigt fallit för dem. Ludvig Berghe är sympatisk och en del av det (någorlunda) unga jazzsverige. Bland annat medverkar han i Torbjörn Zetterberg Hot Five och spelar tillsammans med Rigmor Gustavsson. Och trions kvällar på Gröna Lund är något att avundas för de som inte bor i Sthlm, det var på en av de här kvällarna som Nina spelade med trion för första gången. Men när trion får egen frihet är Ludvig Berghe själv lite för dominerande. Hans pianospel är romantiskt och lyriskt – ärligt talat lite för patetiskt för min smak. Känslostormande och fint. För fint.

Men när jag hörde Ludvig och Nina i Annedalskyrkan på Way Out West hörde jag något annat. Det lät lite ofärdigt kanske, lite ensamt. Men det fanns något stort där. Tillsammans tog Nina ner Ludvig från hans lyriska höjder och Ludvig lyfte Nina till något jag inte kunnat höra från henne förut.

Tillsammans med trion, förutom Ludvig bestående av Daniel Fredriksson (trummor) och Lars Ekman (kontrabas), har de lyckats bredda innehållet ännu mer. Trion blir ett coolt jazzband egentligen utan samtida motstycke och Nina blir en uppdatering av den stora Monica Zetterlund. Och även om Nina inte mäter upp till Monicas röst är fraseringen och leveransen i samklang med den klassiska storheten.

Hon hänger på stavelserna. På orden. Väntar in pianot, trummorna. Nästan hetsigt. Väljer ett instrument istället för att sjunga högre. Ninas trumpet tar över hennes sång redan i första låten istället för den andra versen och strängars oljud ackompanjerar. Det ger en spänning till kompositionen och Daniel räknar in effekten med trumpinnen på kanten av sin trumma. Kraften i skapelsen är suggestiv och trånande. De trånar efter mer, inte av köttslig lust utan mer av en drift att spela mer tillsammans. Det är spelet dem emellan som driver musiken framåt.

Det är den kraften som tar ner, nivellerar lyricismen i pianospelet och i trions vanliga arbete. Och däri ligger nyckeln till varför Du har blivit stor nu [En kamp!] är så fruktansvärt bra. I musiken finns ett tänjande mot gruppens respektive delar. De lutar sig mot varandra och spränger mot varandra. Resultatet blir suggestivt och trånande, men inte heller på ett traditionellt könsrollsplan. Istället trånar de efter rytm, groove och toner.

Det som kanske är lite svårhanterat är att jag tycker låtarna inte riktigt lever för sig själva, vilket jag märker när jag försöker plocka ut dem en och en ur sitt sammanhang. Det är tillsammans som de får sin verkliga styrka. Och alla dom andra spiller över i snabbare Du och jag e på väg igen och visparna blåser upp de blå tonerna Stiltje [välj det som för dig framåt].

Och tillsammans är Du har blivit stor nu [En kamp!] en av de bästa skivorna som givits ut i år.