Mot bakgrunden av lång och trogen tjänst som sångare i Lagwagon, bandet som varit så synonymt med SoCal-soundet i punkkretsar sedan första släppet Duh 1992, kommer således den numera obligatoriska akustiska skivan. Bortser man från 2004 års splitskiva med No Use For A Names Tony Sly, en skiva där de båda frontmännen tolkade varandras låtar, så är detta en habil och kvalitetsmässigt inte alltför överraskande skiva. För till skillnad mot många andra samtida punkband har Lagwagon alltid haft ett stort försprång. Låtarna.

Där de flesta rusat fram och litat på att ursinnighet och kompromisslöshet varit vägen till publikens hjärta har Joey Cape och manskap alltid legat snäppet före, mycket tack vare just låtsnickrandet. Därför tycker jag det är lite synd att man hittar hälften av låtarna på Bridge också på huvudbandets nyligen släppta EP I Think My Older Brother Used To Listen To Lagwagon, fast då i helt andra versioner såklart.

But I can’t listen to them now without mourning a small town/and the moms and pops I loved/once were missionary men/we age into obscurity with them/The Ramones are dead

Det börjar lovande i The Ramones Are Dead där det reflekteras över åldrande på ett vackert sätt med en självinsikt som är hedrande och fortsätter i Errands med en enslig banjo som bakgrundsackompanjemang och det blir ack så tydligt att flertalet av dessa låtar tjänade som demolåtar till ovan nämnda EP. Med det sagt vill jag påpeka att det inte är hafsverk vi har att göra med här, Joey Cape har en diger låtskatt att plocka från och hans sångröst har alltid varit en av favoriterna där ute. Tydligt är också att borta är den putslustiga touchen från Lagwagons tidiga verk, vilket är ett stort plus i min bok.

På senare år har nära vänner gått bort, vissa naturligt och andra på eget bevåg, och det är också detta ämne som behandlas i de flesta spår på Bridge. Överlag ligger det en mörk och dyster stämning över skivan och det till trots lämnar den mig med en strimma av hopp. Vad jag däremot efterlyser är en ljudbild innehållande fler instrument. Det är alldeles för lätt att låtarna flyter ihop när merparten av dem framförs med endast gitarr och sång, framförallt på en fullängdare. Inte ens Joey Cape kan rädda det faktumet.